Så här ser den ut, min lilla hund

Här kan man se lill-Tengil. På söndag åker vi och tittar på honom.

Kompatibilitet

I maj har jag bloggat om två impulsköp. Det ena är ett par löpskor (ja, jag har använt dem!) och det andra håller på att bli en hund.

Åtminstone passar de ihop som röven på ämbaret.

Kaxiga namn

Så länge jag minns har Simon och jag talat om att när vi skaffar hund ska den heta Tengil. Nu är ju den lilla leksakshunden jag fått upp ögonen för en hane, så Tengil ska det bli. Bara Simon nu vänjer sig vid tanken. Utan att dessvidare inviga Nora i mina planer visade jag henne tv-klippet med valpen och berättade att den heter Tengil. Hon tyckte det är ett mycket fint namn. I nästa andetag hade hon ändå döpt om den till Tingel. Men det är ju nästan samma sak.

Det är lite som min svågers mjukishund när han var barn. Han ville ge den ett tufft namn som påminde om Tarzan, så hunden fick heta Pupi.

Impulsköp

I Min morgon i morse var också en åtta veckor gammal vit dvärgschnauzer. Uppfödaren som är veterinär berättade om hur man kan skydda sina husdjur mot sommarfarorna fästingar, ormar och överhettning. Jag smalt. Den var helt ljuvlig: lugn, tillgiven och så söt att jag inte visste till mig. Och inte reserverad.

Jag messade omedelbart Simon och klagade min nöd, han tycker att ska vi ha hund ska vi ha hund och inte någon mopp. I princip vill jag också ha en hund och ingen mopp, men i det här fallet kunde jag tänka mig att göra ett undantag. Dvärgschnauzern är en robust och trevlig liten hund som gillar olika slag av upptåg. Vi har en sjukt stor gård, jag har ett år kvar av avhandlingsarbete och inget som tvingar mig att göra långa dagar på kontoret. Tidvis långa dagar, ja, men inte nödvändigtvis på något kontor.

Vår semester börjar snart och trots att jag jobbar järnet och flänger och far hela juni är vi bara på landet och hemma hela semestern. Vår bekantskapskrets är full av folk som mer än gärna passar vår hund om vi reser bort, förutsatt att vi uppfostrar den någotsånär trevligt.

Jag kan försöka hitta någon som bor i grannskapet att dela hundvårdnaden med sådana dagar som ändå blir långa på kontoret: jag har din hund någon dag i veckan och du har min. Om vi har tur kan rackorna leka med varann på gården. Framför allt när jag disputerat och jobbar var jag jobbar - det vet jag ju inte än.

Även om jag inte hade tänkt skaffa hund när jag vaknade i morse är detta ingen impulsgrej: jag har fönstershoppat hund i ett par år nu, och nu undrar jag om inte det är dags ändå.

Lille Tengil, kom till matte!

Här dras inte åt något fanders

Gårdagskvällen var, efter ett underbart trädgårdskalas med min syster och hennes dotter, ett enda mamma! mamma? mamma! och till sist blev jag lite trött. Visst ger jag henne så gärna närhet, sagor, pratstunder och precis vad hon vill men inte när jag borstar tänderna för att själv komma tidigt i säng. Lite frid och ro och tid för sig själv på kvällskvisten är så skönt men blir sällan av.

Efter en hackigt soven natt, är precis på väg till Min morgon för att tala om invandrare som vill lära sig svenska, och jag sover dåligt när det är något viktigt tidigt på morgonen, kommer Nora tassande klockan fyra med sitt Mamma! Jag hinner precis önska någon av oss åt fanders när hon kryper ner bredvid mig, suckar nöjt ett Du är snäll! och somnar. Då vill jag plötsligt inte längre ha vare sig henne eller mig själv åt fanders utan är lycklig precis där jag är.

Efter en stund mellan två snarkare tassar jag trots det till Noras säng för lite skönhetssömn.

Svenskans vackraste ord

Jag läser mina gårdagsinlägg och konstaterar att konvaljelund nog är svenskans vackraste ord. Fast ordjunkie som jag är tar jag gärna emot konkurrerande förslag.

Nykomling i blogglistan

Min före detta kollega Lena Linderborg har börjat bokblogga här. Hon finns också i min läslista till höger. Vet inte än om hon tänker vara en flitig bloggare men hon är klok och kul och har skrivit den roliga romanen Sex, sprit och Kulturfonden. Titeln är underbar, önskar jag formulerat den själv!

Läs, läs!

Lättjans lön

Eftersom jag nu inte håller så stenhårt på att gräsmattan (eller hallonbracklet vid det här laget) ska vara klippt på baksidan av huset har den förvandlats till en konvaljelund. Jag behöver inte gå många steg för att hämta in en doftande bukett.

Man ska noga välja vad man ödslar sitt krut på. Lättja är i vissa fall en dygd. Hellre smartlat än dumduktig - i synnerhet i häggens, syrenens och hänförelsens tid. Men perkele att allt det finaste ska blomma så gott som samtidigt och sen är det slut. Jag önskar det var januari som var kort som en suck i stället.

Nyklippt

Jag har i dag gjort mig av med 15 cm hår. Känner jag mig själv rätt kommer jag att gå i knut som förr, är så van att jag inte står ut med löst hängande hår kring kinder och öron, speciellt inte när det blåser. Men som han fönade och stod i, frisören, hade jag inte hjärta att sätta upp det och nu går jag i en prydlig page och känner mig främmande. Nora tycker jag ser ut som farmor, Simon tycker jag ser yngre ut. Tur är väl att han inte tycker jag liknar hans mamma - i och för sig har jag inget emot att likna svärmor men det finns situationer då en man inte vill missta sin hustru för sin mamma. Hoppas jag.

Estetik

Simon har fel. Han tycker snäckanstolar är fula och jag tycker de är det vackraste som finns. Titta bara!


Ackanamej, jag har ju vårt kök planerat i minsta detalj, med undantag för finansieringen, och kan inte ta hänsyn till petitesser som att Simons sinne för estetik är oförenligt med mitt. Schackrutigt linoleumgolv vill jag ha (obs! linoleum är inte plast utan gjort av cellulosa - ett bra naturmaterial med andra ord), vita skåp eftersom jag inte hittat några snygga gula och denna marimekkogardin:




Hur ska jag få karln att sluta såga mina idéer utan i stället snällt nicka nådigt (om han nu en gång inte vill hjula och hurra) och hala fram plånboken och betala halva kalaset? Är det nån här som är bra på hypnos? Hjärntvätt? Utpressning? Vad ska jag ta mig till?

Mardröm

Jag älskar att sova, gärna lite mer än tillräckligt: jag får så roliga drömmar då. Nu i helgen har Nora inte gjort så långa nätter utan har vaknat ungefär samtidigt som jag och de bästa drömmarna kommer när man sover en liten påtår. I eftermiddags fick jag en sådan men drömmen var inte alls bra. Jag skulle plötsligt, med ingen varsel, vara studiovärd i radio och hade noll koll på tekniken - det är närmare tio år sedan jag jobbat i radiostudio sist och kan tänka mig att det hänt en del på teknikfronten. Fast vad vet jag.

Det var lite jobbigt - samtidigt som jag satt och micklade med tekniken skulle jag ju säga något klokt, eller åtminstone inget urdumt. Usch vad jag var stressad när jag vaknade. Det är konstigt hur jag fortfarande kan drömma stressdrömmar om jobb jag haft för längesedan. I åratal efter att jag slutade jobba som Helsingforsguide hände det att jag vaknade svettig och stressad efter att ha drömt att jag var på väg för att möta en turistgrupp på flygplatsen men bussen pajade, taxin körde vilse och hästochvagnhästen dog och jag kom aldrig fram.

Jag vet precis vad som triggat jobbstressdrömmen: i morgon ska vi ha genrep för Jyväskyläkonferensen som är om en och en halv vecka och jag är väldigt oförberedd. Ska jag tro mina kolleger är jag i gott sällskap men det känns olustigt ändå. Jag börjar bli jävligt redo för lite semester.

Jag skulle göra inget

Jag skulle göra inget och nu plötsligt kan Nora cykla. Det kan väl hända att jag sprang efter tills hon cyklade fortare än jag sprang. I tre kvällar. Och nu kan hon i all evighet, försåvitt hon får behålla rörelseförmågan.

Bättre än att göra inget. Men nu ska jag göra inget.

Svenskan - ett världsspråk

Sista torsdagen varje månad talar jag om språk i Min morgon i tv, med en inbjuden gäst. Min roll är att vara allmän språkvetare, hitta ämnen och gäster, läsa på och göra frågorna till redaktörerna. Som de inte ställer - de gör ändå som de vill vilket ibland leder till överraskningar - men åtminstone har de ett manus att hålla sig till eller låta bli.

Eftersom Helsingfors universitet förra veckan stod värd för konferensen Svenskans Beskrivning, den största återkommande konferensen som handlar om svenskan, passade jag på att flytta språkinslaget eftersom stan var full av professorer från bland annat Sverige. Professor Catrin Norrby från Stockholms universitet var en av våra plenarföredragshållare och jag passade på att ragga henne till Min morgon vilket hon gärna ställde upp på och vi talade om svenskans ställning i världen och hur Ikea håller på att du-reformera hela världen.

Via Facebook fick jag nys om att Stockholms universitet länkat inslaget här. Det var grymt kul att ha Catrin Norrby i sändning - förutom att hon är en god talare är hon supertrevlig och väldigt proffsig. I princip är jag övertygad om alla människors lika värde, men en misstanke gror om att språkvetare kanske är lite bättre ändå. Vi är så jävligt trevliga.

Gud, vad det är gott med öl!

Jag som skröt med att jag tänkte hemfalla åt skrevkliande och öldrickande efter dagis vårfest - jo pyttsan. Jag hemföll åt apati i stället, och slocknade som ett ljus bredvid lilla älsklingen,  efter att åter ha dryftat döden och dess mysterier. Döden går på repeat här hos oss och jag får svara på frågor som huruvida ett sugrör också blir till mull om den som dricker med det snart ska dö (lätt) och om man kan dö på dagis (svårt).

Men nu dricker jag öl. I en paus i gräsklippandet. Äppelblom och öl - paradiset är på jorden.

Mamma mia

Noras musikalälskande kusin ville se Mamma mia förra helgen när alla kusinerna var hos mina föräldrar. Nora som mest gillar filmer om djur var lagom intresserad, men nu går hon och sjunger "Mamma mia, edenöuägeen, maj maj, haoanaresissju" och det är ju förtjusande. Och jag som upptäckte Abba för egen del vid tretton års ålder får min engelska rättad: jag sjunger inte alls som Abba-auktoriteten i släkten, Elsa, fem år.

Så i dag har jag spotifierat Abba. Under många intensiva tonår älskade jag Abba och gör det än. Det är bara så länge sedan jag hetslyssnat Abba som jag har gjort i dag. De har en sång för varje situation, och om det var någon annan än Agneta och Anni-Frid som sjöng "One of us" skulle jag avfärda det som supercheesyt trams. Jag har svårt att förhålla mig cyniskt till "Chiquitita" och "I have a dream" - de tar sig lekande lätt förbi alla mina barriärer, och de trallvänligaste dängorna som "I do I do I do I do I do" och "Mamma Mia" får mig att dansa fram.

Men jag slås också av hur mångsidiga texterna är. Redan som tonåring älskade jag texten till "When all is said and done" som handlar om ganska mogen kärlek, för att inte tala om lekfullt sensuella "Andante, andante". Slutklämmen i "Our last summer", som handlar om hur trista bankmannen och familjefadern Harry fortfarande är hjälten i sångarjagets romantiska drömmar tycker jag är kul, likaså "When I kissed the teacher".

Fast mest mening läste jag i tiderna in i "I wonder", även kallad "Departure", som jag spelade om och om igen vintern innan jag åkte på mitt utbytesår. Jag sjöng den för mig själv under stjärnkalla, sena hundpromenader och fann den enormt peppande:

"This park and these houses
old streets I have walked.
Everything dear will it be here
one day when I am returning.

My friends will get married
have children and homes
it sound so nice, well planned and wise
never expecting surprises

I wonder - it's frightening
leaving now, is that the right thing?
I wonder - it scares me
but who the hell am I if I don't even try?
I have the power, I know I'll be strong
One chance in a lifetime.
Yes I will take it - it can't go wrong"

Att lyssna på låten i dag fyller mig av ömhet för den tuffa sextonåringen på väg ut i världen. Lilla nördbarnet, nyligen premiärkysst av fel kille, närsynt men för generad för att ha glasögon, spinkig som en sticka, trotsig och övertygad om att gymnasiet inte är den bästa tiden av ens liv, att det måste finnas något bättre - och det fanns det ju. Till exempel att lyssna på Abba med sin dotter som lärt sig alla orden till Mamma mia av femåriga kusin Elsa, och vet hur det ska låta. Som en dag, lite tveksamt eller i flygande fläng, ska ut i världen.

Undrar vad hon ska chocka mig med för galna äventyr. I dagsläget låter utbytesår i Malaysia rätt svårslaget - antagligen vill hon till månen. Eller i kloster. Båda känns mig lika främmande.

Impulsköp med konsekvenser

Jag skulle på ett möte vid Gammelstadsviken och beslöt att simma en kilometer i Östra centrum på vägen dit. Den dumma simhallen öppnar först 11 på torsdagar så det blev inget sim. I stället gick jag till shoppinghelvetet intill och köpte lite nya sommarkläder och - trumvirvel - ett par löpskor. Har inte haft några på flera år, men märkte häromdagen när jag fick jogga till tåget att jag är i bättre form än väntat.

Efter jobbet gick jag hem, bytte till träningskläder och sprang till dagis. Inte hela vägen, det är ett par kilometer, men över halva. Jag hade säkert kunnat pressa mig till att klara mer, men det hade varit dumt. Ett bergsäkert sätt att döda löpglädjen och skaffa sig skador.

Nu ska de användas minst en gång i veckan. Jag tränar ju annat också, men det låter så roligt när jag hör andra berätta om sin löpning. Vilket är ert bästa tips för att inte tappa sugen? Vad ska man lyssna på?

Sandvargen

Vi spontanbesökte min syster och hennes familj häromkvällen ochkom hem med ett roligt boklån: Sandvargen av Åsa Lind. Jag gar någon gång hört den läsas i radio, men läsaren var outhärdlig: en överspänd ung man som överdrev rösterna och fördärvade hela njutningen så boken föll i glömska. Men nu är det dags och vi njuter.

Zackarina är i Noras ålder ungefär och hennes kompis Sandvargen är filosof. Läsningen triggar roliga samtal och alla somnar nöjda och lyckliga. Läs, läs!

Integritet

Liten älskling vägrar uppträda på dagis. Jag vet inte om jag ska lirka, muta eller låta henne hållas, men en del av mig tycker hon är cool som vågar vägra. Önskar jag själv vågade vägra lite mer. Detta inlägg har inget att göra med föräldraföreningsslaveriet för det tycker jag är både roligt och viktigt, men annat: jag är inte heller så förtjust i att uppträda, inte alla gånger. Inte med vad som helst.

Ett år till ända

Det senaste året har jag hört till dem som dragit i trådarna för dagis föräldraförening. Kassahäftet har vingligare bokstäver, festerna har varit lite mer kaotiska och ofta har jag legat steget efter, men det har varit bra. Efter ett år av att i princip har varit en av två som burit huvudansvaret har jag gjort mitt. Från och med hösten tar jag ett steg tillbaka och njuter av att få vara en i leden: en som bakar, dukar fram och ställer upp men som inte behöver ta några initiativ.

För ett år sedan, när min kompis och jag beslöt att ta över ansvaret, tänkte vi att det skulle vara för en fest och sedan skulle någon annan ta över. Det gick inte så bra att lämna över mitt i skolåret så det blev vi som ansvarade för de tre fester som ordnades i år. Föräldraföreningen har haft program, vi har kunnat bjuda barnen på xylitoltabletter och utflyktsmellanmål och i höst har föräldraföreningen råd att bjuda hela dagis på teater.

Och nu när jag stått i hela eftermiddagen tillsammans med ett jättebra föräldrateam tänker jag dricka en öl, se några missade avsnitt av Gamla onsdag och klia mig i skrevet. Nån måtta får det lov att vara med tindrandet.

Det nappar inte

Jag har jobbat hemma i dag. Dagis ska ha vårfest och föräldraföreningen ordnar knytis. Det är lättare att stuva maten i bilen och köra till dagis när jag jobbat klart än att bråka sig hem efter mat och bil. Vårfest brukar vara kul, men idag regnar det så vi får vara inne. Det kommer att bli stökigt och min lust att göra nåt mer än se lilla älsklingen och hennes vänner uppträda med sång är obefintlig. Tycker kort sagt att knytkalas är världens sämsta idé. Min idé till råga på allt. När ska jag lära mig?

Vad som driver mig

Jag har så smått funderat på vad jag vill bli när jag blir stor. Hittills har jag haft turen att ha gott om jobb, ibland lite för mycket för jag kan inte säga nej och vågar inte riktigt lita på att efterfrågan ska hålla i sig. Eftersom jag förskonats från bettskena och magsår och har lyckats få en rätt imponerande cv är det väl kanske bra - jag kan faktiskt en hel del, och mest har jag lärt mig att det jag kan och tycker är så lätt faktiskt inte är så jävla lätt för alla. Och att det finns folk som är villiga att betala för att lära sig det jag kan.

Min pappa undrade en gång om jag inte säljer mina tjänster för dyrt - det var fråga om en student som ville ha sin magisteruppsats språkgranskad och jag drog till med vad jag tyckte min tid var värd. Fast det är ju inte jobbet jag är sugen på, utan pengarna. För mig måste det rent ekonomiskt vara värt tiden jag lägger ner på det, lika lite som ingenjörer, jurister eller ekonomer är jag någon välgörenhetsinrättning för andra än mina närmaste vänner och då handlar det inte om välgörenhet utan vänskap.

Ibland är det värt att jobba billigt. Språkcentret vid Helsingfors universitet betalar sina timlärare rena svältlönen, men det är en bra skola om man vill hålla samma kurs flera gånger, utveckla den och bli en bättre lärare. Samtidigt inser jag att jag måste ge studenterna mindre respons än jag skulle önska för att jag inte har råd att jobba gratis. Inte nu, när avhandlingen är det jobb jag i huvudsak vill koncentrera mig på. Vill språkcentret att studenterna ska få bättre undervisning måste det betala för det. En bra lärare måste veta vad hens tid är värd och sätta punkt någonstans, annars bränner hen ut sig. För sätter man inte punkt kan man fila på andras texter hur länge som helst.

Jag hoppas få stanna kvar på universitetet när jag blir stor. Jag jobbar i en generös miljö med trevliga och hjälpsamma kolleger. Enheten för modersmålsundervisningen på språkcentret har en jättebra chef så jag skulle inte ha något emot att jobba där heller. Fast det förutsätter att min kollega i så fall byter jobb, behovet av svensk modersmålsundervisning är inte så jättestort vid uni.

Jag gillar att jobba som diversearbetare i språkbranschen. Lite skönlitterär språkgranskning här, lite expertuppdrag där, skriva en artikel hit och en annan dit. Och lite översättning på det, för att hålla flerspråkigheten igång. Undra sen på att jag känner mig splittrad ibland.

Mest är det intresset för ämnet och jobbet som driver mig. Likaså en stor, fet summa pengar. Men status och rikedomar lockar mig föga. Det är klart jag vill kunna klä mig trevligt, bo vackert och ha råd att resa ibland. Men där är jag ju nästan. Och utan tid att beundra häggarna och snusa sitt barn i håret är inga pengar alls något värda.

Räknemiss

Näe, jag fick inte ekvationen att gå ihop. Så här ska det vara:

Nora på barnkalas = Jenny städar, lagar mat och snor åt sig några rader Lessing på tuppen.

Humanistmatematik

Nora + barnkalas = Jenny + hammock + Doris Lessing

Självpollinerande

Vi var på dop i dag och gav det lilla barnet ett plommonträd i gåva. Eftersom vi inte visste om de hade plommonträd från förr gav vi dem ett självpollinerande träd - vissa arter behöver ett annat träd för att böra frukt. På tal om mitt gårdagsinlägg om onani undrade Simon om det var riktigt lämpligt att ge ett självpollinerande träd i gåva i och med en kristen högtid. Fast sedan kom vi på att Jesus själv var ett resultat av att hans heliga mor gick och självpollinerade, så det går nog bra med ett självpollinerande fruktträd. Puh, vi kunde ha gjort bort oss riktigt.

Om runkare och andra onanister

Eftersom jag nog alltid varit ateist, eller åtminstone börjat ifrågasätta Guds existens ungefär i samma veva som jag börjat ifrågasätta påskharens och julgubbens, borde jag inte ha gått skriftskolan. Men som jag nu gjorde det, jag ifrågasatte visserligen Gud men av någon underlig anledning inte skriftskolan, använde jag åtminstone tiden där vettigt och sög i mig den kristna lärdomen som en svamp för vi hade en helt fantastisk präst. Hon var ung och väldigt klok och ganska liberal och tog upp frågor som kändes relevanta för femtonåringar. Sedan hade jag väldigt svårt för sångerna och lekarna och det konfessionella fritidsprogrammet, men undervisningen var okonfessionell och handlade om Bibeln, vad som står i den och hur det eventuellt kan tolkas. Så trots att jag egentligen inte borde ha blivit konfirmerad, för jag förfalskade en avsevärd del av gudstjänstunderskrifterna i konfirmandhäftet (och nu är jag kyrkligt vigd och det kan ingen längre ta ifrån mig!*), såg jag till att rent bildningsmässigt få maximal valuta för pengarna.

Ett av de bibelställen den kloka prästen diskuterade med oss, och vad är väl relevantare för en femtonåring, var Första Mosebokens 38 kapitel, verserna 6-11. Det är stället som handlar om Onan, vars bror bad honom ligga med sin hustru (broderns alltså) för att de den vägen skulle kunna få ett barn för de hade inte lyckats få ett på egen hand. Brodern ställde upp men kukade bokstavligt talat ur, och spillde sin säd på marken varpå Gud straffade honom med döden. Orsaken till dödsstraffet elaboreras inte vidare i Bibeln, men för säkerhets skull har detta alltså tolkats som att man inte ska skvätta omkring sig utan avsikt att få barn. Här erbjöd kloka prästen en alternativ och betydligt rimligare tolkning: hon menade att Onan straffades för att han svikit sin brors och svägerskas förtroende och vanhelgat deras äktenskap. Och hur jag än läser bibelstället kan jag inte tolka det annorlunda. Kloka prästen menade att det är helt okej att runka på och att det är ett bra sätt att umgås med sig själv.

Vad som föranleder detta blogginlägg är en intervju med en betydligt fegare präst, som kommenterar True love waits' broschyr (om att man inte ska ha sex med någon alls före äktenskapet och aldrig någonsin med sig själv) med att han till 85 % håller med om deras budskap. Fegisen som citeras i Iltasanomat vågar inte ta ställning till huruvida onani är synd, men likställer det med tobaksrökning: inte nyttigt men inte heller "straffbart". Nu är jag ju personligen inte så rädd om min dödliga själ, och försöker inte heller vara något moraliskt rättesnöre, men vill be alla som eventuellt går omkring med morkis över handtrallorna läsa det aktuella bibelstället och göra sin egen tolkning. Och observera att onani är rättvisemärkt, utsläppsfritt (fast det är det ju strikt taget inte så det påståendet tar jag tillbaka) och det finns ingen lobby som tjänar fantasiljoner på att göra dig beroende. För att citera Otto i världens roligaste film: Pork away, pal!

*Observera att valet kyrklig vigsel inte var mitt utan Simons.

Är någon intresserad av mina pengar?

Då är det bara att komma till mig i maj med vilken värdelös skit som helst och säga "trädgård" så köper jag det. Inte för att jag tror att de torvtegel och det kraftpapper och den mylla jag precis pungat ut med pengar för är värdelösa, men dyrt blev det i varje fall.

I dag har Simon och jag grävt upp en örtagård. Eftersom vi måste ersätta blyjord med ren mylla blir det lite dyrt och arbetsdrygt, men sen växer det libbsticka, basilika, gräslök, koriander, dill (?, lär vara svårt), oregano, persilja och en massa annat kul precis bredvid vår grill. I eviga tider, hade jag tänkt. Och en kruka med buxbom och en annan med lager för doftens skull.

Om orken och pengarna räcker blir det även stenläggning under utemöblemanget i år. Fast det är lite osäkert - framför allt känner jag mig osäker på mina talanger som stenläggare. I all synnerhet som jag önskar mig en cirkelrund uteplats med gatsten. Men stenläggning är väl lite som tapet, tänker jag mig: man läser på, gör ett gott bakgrundsarbete och sätter i gång. Och jag är en autodidakt hejare på att sätta upp tapet.

Samtalet om döden

Lilla älsklingen hade frågor om döden i kväll vid läggdags. Det blev så sorgligt att det slutade med att vi båda låg och grät. Men vi var överens om att världen är vacker och vi är tacksamma över att ha fått varann. Och tacksamma över att alla som Nora älskar fortfarande lever. Utom förmodligen Guy-katten, som har varit bortsprungen i en månad.

Det är konstigt att sörja en bortsprungen katt. Vid vilket ögonblick slutade han vara bortsprungen och blev de facto död? Eller är han fortfarande bortsprungen? Och är det Guy-kattens försvinnande eller något helt annat som triggat tankarna på döden?

Klart är ändå att de existentiella frågorna dykt upp i Noras medvetande. Fascinerande. Och sorgligt. Vi fick en fin, fin läggdagsstund.

Repris på hemsolen

När bloggen var ung presenterade jag namnet hemsolen och berättade var det kommer ifrån. Eftersom bloggen nu har ett par år på nacken gör jag det igen.

Hemsolen är naturligtvis en litterär hänvisning, till den fina boken Farbror Fedja, katten och hunden av Eduard Uspenskij. Farbror Fedja är sex år gammal och hittar en hittekatt men får inte behålla den för sin mamma. Så han gör det enda rationella och flyttar hemifrån, till ett övergivet hus på landet. Där får han ha sin katt i fred, och dessutom en hund, en ko och dess kalv, en traktor och en kaja som heter Klåfinger.

När vintern är som strängast beställer de en hemsol på postorder. Den hänger de i taket och så har de sommar inomhus. Fast Fedja glömmer bort att det är skitkallt ute och hämtar posten i bara kalsongerna och blir mycket sjuk. När inget annat verkar hjälpa skriver katten ett brev till hans föräldrar som ser till att han får rätt medicin och blir frisk. Till all lycka har de insett vilka förträffliga djur han har skaffat sig, och sagan får ett lyckligt slut.

Viirus produktion för några år sedan var verkligt festlig. Äh, jag måste nog hitta Farbror Fedja på biblioteket - Hemsolens dotter måste ju få veta vem hemsolen är.

Det var i tonåren som jag började kalla mig Hemsolen i familjesammanhang, med en hänvisning till min blida natur, och när bloggen skulle namnges var namnet givet. Den som tror det har med huslighet att göra går fetbet.

Geocachingdebut

På Emsalö finns en hel del geocachar. Min lillasyster och hennes prins har hittat de flesta men jag har aldrig försökt - förrän i dag. Vädret är underbart men det är för kyligt för att man ska kunna sysselsätta sig på strandklipporna hela dagen, så vi lämnade lillholmen och letade upp den sista (eller kanske nyaste) geocachen på Emsalö som de ännu inte hittat.

Inte hittade vi den i dag heller, den var för svår. Efter att ha luskammat terrängen med de amatör-gps:ar som vi har i våra telefoner gav vi upp, Noras tålamod räckte helt enkelt inte till. Medan vi höll på och letade hade en annan geocachare dykt upp, och så fort vi hade flytt fältet hittade han gömman men erkände att den varit svår. Vi såg honom nämligen på vägen till bilen.

Sen åkte vi till en annan, den närmast brofästet på Emsalösidan, och den var lätt. Vi lämnade en metrev med flöte och krok och fick i gengäld en liten fisk i plast.

Jag kan konstatera att geocaching är en kul hobby. I takt med att Nora blir bättre på att cykla (och gå!) kommer vi säkert att utforska cacharna också i vår hemmiljö i stan. Mitt nick är givetvis Hemsolen.

Nobelpristagare för barn

Nu talar jag inte om Lagerlöf, för Nils Holgersson tycker jag tiden har sprungit ifrån i motsats till hennes övriga produktion, utan Kipling. Varje sommar, på landet, nöter vi Just så-historier. Favoriten är "Hur valen fick sitt trånga svalg", men å vad vi läser också om hur elefanten fick sin snabel, vid den grågröna, flottiga Limpopofloden där det växer fullt av feberträd, och om krabban som lekte med havet där jag får återuppleva Perakfloden och andra roliga ortnamn i Malaysia.

Fantasifulla skapelseberättelser fulla av magiska ord. Underbart kittlande nonsens och glasklar logik. Om du läser den för dig själv rekommenderar jag det engelska originalet som i Penguinseriens pocketutgåva kostar nästan inget. Annars finns den säkert på biblioteket.

Hur en del har det på jobbet

Simon bytte jobb vid årsskiftet: han blev plockad till ett kreativt it-företag som det går rasande bra för. Jag hör idel lovord om jobbet hans: nu sitter han och filosoferar om vad som kommer att hända om han någon gång tvingas byta jobb. "Tänk hur det skulle vara att jobba någonstans där man inte lagar mat åt varandra och får syssla med tai chi".

Ja tänka sig. Jag har hört att det finns jobb där man inte sysslar med sånt.

Underbart är kort

I dag känner jag mig sårbar. Till vardags verkar jag ha något av en teflonpersonlighet där jag lyckas fokusera på bra saker och tänker att saker och ting väl reder upp sig på något sätt. Ibland är livet skit men det blir bra sen. Jag har sällan känt ångest över hur otrygg världen är och hur liten och skör min dotter är, utan mer beundrat henne för att hon reder sig, för att hon är trygg, förståndig och viljestark och kan be om det hon behöver. Men precis nu, när världen är som vackrast med ljusa kvällar, skir men samtidigt illande grön grönska, när narcisserna och gullvivorna försiktigt prålar i rabatten och jag ser att vi även i år snart får njuta av de schackrutiga kungsänsgsliljorna, känner jag att det är så mycket som är utanför min kontroll. Helga lägger upp en bild på det som var hennes familj en gång, och jag slås över att vi inte kan se till att allting alltid är bra.

Men jag kan väl få ha kvar dem jag älskar, kan jag väl? Ett bra tag till, åtminstone.

I eken utanför fönstret till mitt arbetsrum fånar sig blåmesar och bofink. I kväll ska Nora och jag gå på körkonsert med en väninna till mig, och sedan hämtar Simon oss och vi drar till landet - stället som samlar så många av dem jag älskar, det senaste tillskottet är en bra kille som sällskapar med min syster och behandlar henne som en prinsessa. Fyra dagar av utedass och gamla stigar. Underbart är kanske inte så kort ändå.

Bra saker en sugig dag

Om man nu råkar sitta fast i en dag som suger kan man roa sig med att klura ut vilka detaljer som trots allt gör den mindre sugig. Tro nu inte att jag är någon jävla Pollyanna, men det är ju ändå maj. Och maj gör bra saker med min livssyn.

• Telefonsamtal och messkonversation med finvänner.
• Att tandläkarbesöket gick utan alltför stor tandköttsmisshandel och bara lite skäll för att jag inte tandtrådar tillräckligt. Tefläckarna är utsuddade och jag hade inga hål. 
• Har aldrig haft några hål.
• Lakritskonfekt, äkta Bassets, på fikabordet på jobbet. 
• Och jag får ju inte hål.
• Jublande e-postrespons från en kollega (dessutom hustru till universitetets rektor, namedroppat bara för att det låter poshare) på en power point jag gjort om power pointkommunikation.
• Att Tikkurilan rengas lagade vår bilpunka på en kvart, bytte tillbaka till rätt däck och lade tillbaka reservdäcket i bagageluckan för futtiga 25 euro.
• Att jag tog mig tiden att fixa punkan.

Nu ska jag fortsätta skriva konferensföredrag. Hejaheja.

Gamla onsdag

Om ni skulle ha råkat missa det rekommenderar jag André Wickströms och Thomas Perrets senaste diskussionsserie Gamla onsdag. I likhet med Lilla onsdag varvar de intervjuer med (med eller mindre roliga) sketcher, men i Gamla onsdag är samtliga gäster gamla. Först ute var Märta Tikkanen, övriga gäster är Fred Negendanck, John Vikström och senast Birgitta Ulfsson, i kommande program ska Danny och Asko Sarkola medverka.

Tikkanen var kanske bäst, men även Ulfsson och Vikström verkar vara kloka, fina människor jag gärna skulle träffa. Det att hela serien handlar om åldrande kändisar är lyckat, för en del av frågorna går igen och man vet liksom att man kommer att ha att göra med någon som varit med länge, som fortfarande är aktiv och klok, och som hunnit samla på sig en hel del vishet.

Sedan tycker jag det är kul att serien innehåller en animation om André själv, och att serien speakas av Lars Svedberg, själv en old timer, den kändaste och mest seriösa dokumentärfilmsspeakaren både på svenska och finska, som här förekommer i ett rätt tramsigt sammanhang.

Tyvärr tror jag inte att serien kan ses utanför Finland, men den finns här.

Och så säger de att pengar inte gör en lycklig

Tss, visst gör de. I går morse tyckte jag helg mitt i veckan lät som jordens sämsta idé, helst ville jag sitta på kontoret och uggla. Blev lite stressad över att vår planerade minifest hos Noras hednafar skulle slås ihop med en stor och över att vår planerade minisillis svällde och blev ganska stor. Sedan kom breven om inte ett utan två stipendier och festen blev kanon, Nora sprang omkring och åt oliver med båda händerna långt in på natten, min älskling var glad och fin och jag på värsta partyhumöret trots att jag hade dragit chaufförslotten. Mjödet flödade, likaså samtalen och det var härligt att se gamla körvänner och deras avkomma.

Sedan rev vi av en sillis i det gröna hos oss bland krokus, gullvivor och fågelsång. Maten lyckades fint, också den något oortodoxa desserten och ungarna sprang omkring och trivdes och vi vuxna såg knappt röken av dem.

Nu ligger jag i min säng och ska sova, men avhandlingstankarna mal. På ett bra sätt: jag känner ingen oro men har ett dussin goda idéer på vad jag vill göra med det aktuella kapitlet i morgon. Har mejlat mig uppslahen, hoppas de känns lika bra i morgon, dagen efter.

Tack, vänner, för att det blev två stora, underbara fester. Och tack, litteratursällskapet, för festhumöret. Stipendieoron har av allt att döma plågat mig mer än jag velat erkänna.