Jesusspam

Jag skröt på Facebook om att jag har läst Bibeln och nu får jag en massa Jesusspam som reklam. De är snabba de där människofiskarna!

Jensus

I mitt förra inlägg gjorde jag ett tyrckfel och skrev Jensus. Jag lät det inte stå, men tycker det är en så rolig felskrivning att jag inte har hjärta att låta den gå spårlöst förbi.

Jag har läst Bibeln

Och fan vilken tid det tog. Tre månaders hårdpluggande, men där satt den. Min älskling synade mig och ordnade ett husförhör som jag klarade, väl godkänd. Visserligen kunde jag inte Paulus brev på mina fem fingrar (eller tio, för både fingrarna och breven är fler än så) men läst dem, det har jag.

Den uppmärksamma läsaren har insett att jag tycker den är bara strunt med undantag för ett fåtal ställen som inte räcker för att jag ska köpa budskapet. Eller visst - det är klart att jag försöker älska min nästa som mig själv, men det är inte för att Jesus säger så även om jag tycker han fick till det den gången.

Fast Rut gillar jag, och Ester och Nehemja. För att inte tala om Höga visan.

Det sitter två vänner i mitt kök!

De kokar kaffe och te medan jag jobbar. Jag älskar, älskar att ha vänner som känner sig hemma hos oss, så att jag i min tur kan vara på jobbet trots att jag är hemma. Vilket inte låter så kul, men är att föredra framom att faktiskt vara på jobbet rent fysiskt.

Facebooksvenska

Vart var det här? undrar Facebook över ett foto taget på mig hos mina svärföräldrar. Nå det var taget dit. Dit i Grani.

Mitt bästa julpyssel

Under mellandagarna brukar jag roa mig med SvD:s litterära citattävling. Ett år var temat flytt, någon gång har det varit opera, katter, murar och julkalas. I år handlar det om girighet. Fyra av citaten lyckades jag pricka direkt, ett har klarnat efter lite funderande och fem går jag bet på. Inte ens internet gör det superenkelt, men man kan alltid googla fram listor på franska författare för att försöka komma på vilka författarna är, och sedan försöka para ihop dem med rätt citat.

Dessutom har jag fått en kindle i julklapp, så det blir litteratur för hela slanten. Inte för att jag är särskilt ledig, men den håller mig sällskap på tåget. Jag har redan klämt Hamlet och har laddat ner en massa gamla godingar på projekt Gutenberg. Litteraturnördens drömjul!

Nackdelarna med postorder

Det är skitsmart att handla postorder. Jag har köpt en hel del böcker, skivor, leksaker och annat per post i jul och det är superbekvämt när man jobbar och har synnerligen begränsat med tid att springa på stan utan barn. Problemet är bara att den flera veckors leveranstid som jag har räknat med inte räcker till. I onsdags kom två paket varav ett anlände med skärvor i och ett med de oviktiga delarna av beställningen och bud om att de viktiga delarna kommer senare. En leverantör som lovade leverans före jul har inte hört av sig. I morse kom ett avi och när jag gick till posten för att lösa ut paketet sade de att det kommer först klockan sex. Problemet är att jag inte vet vilket paket det är som har kommit, utan jag får dra ut i julvimlet med treåring och handla allt som saknas, för att jag inte vet vad som ännu hinner dyka upp.

Första reaktionen var panik och förtvivlan. Sedan bestämde jag mig för att julhandla på treåringens villkor och varva mina butiker med leksaksavdelning. Lååång fikapaus med både potatisbakelse och glass. Bra övning i att tänka på andra och lära sig att ens egen tur kommer på julafton. Nu paket- och rimorgie, sedan på ett tomtebesök och snabbtitt in på den %&@¨*! posten och sedan julfrid. Limma foton, dricka glögg och njuta av granen.

Jag har haft en riktigt trevlig dag i ypperligt sällskap. Jag önskar eder alla en fröjdefull jul!

Vilket skulle bevisas

Efter vårt tidigare samtal i går kväll om huruvida flickor kan vara hjältar gick vi ut i byn, d.v.s. Dickursby. I en gränd hörde vi högljutt gräl och när vi kom runt hörnet såg vi ett stort ungdomsgäng på kanske 15 personer i högstadie- och eventuellt gymnasieåldern. Den bestod av flera nationaliteter varav kanske en tredjedel såg ut att vara finländare, men grälet verkade inte ha rasistiska förtecken. Hur som helst, när 15 ungdomar kommer ihop sig vet man aldrig när det urartar i slagsmål. Egentligen hade jag lust att gå vidare, men så gör man ju inte. I stället valde jag vägen förbi gänget, visslade det hårdaste jag kunde (jag visslar jävligt bra, men måste mesigt nog ha två fingrar i munnen) och röt till om att vi inte ska ha några slagsmål här, nå!

Jag stötte på lite förläget mothugg om att det inte var något slagsmål, varpå jag kontrade med att vi nog inte ska ha några andra bråk heller. Okay, svarade ungdomarna rätt beskedligt, och efter några avslutande käfthugg lomade de iväg.

Nora såg stolt och beundrande på sin mor som konstaterade att det där är vad hjältar gör. Jag tror inte hon någonsin mer kommer att tvivla på att flickor kan vara hjältar.

Jag har gift mig

Simon och jag har gift oss. För nära nio år sedan. Facebook har vetat att vi är gifta, men inte med vem, och i dag tyckte vi det var dags att outa oss, antagligen för att den nya tidslinjen började snoka. Plötsligt haglar det gratulationer från höger och vänster och jag tycker det är fantastiskt. Jag tycker det är fantastiskt att vara gift med Simon och fint att vi varken har tagit vårt pick och pack och stuckit åt var sitt håll eller haft ihjäl varann under alla dessa år.

Puss gulle, jag kunde inte ha valt en finare man!

Nu börjas det

Jag tänkte högt att jag är en hjälte varpå dotter, 3 år, säger att flickor inte kan vara hjältar. Och det är alltså Spajderman som talar. Jag undrade vem som säger så och hon sade att det är hon själv. Men hon har fel. Flickor är hjältar bäst de vill och jag påpekade att Spajderman minsann är en hjälte och hon är flicka, så ditt resonemang haltar lite. Så frågade jag vad pojkar inte kan vara och hon menade att de nog åtminstone kan vara hjältar.

Nu har jag lärt henne att den som säger att flickor inte är hjältar har jävligt fel, och att man behandlar dem så här: man ser dem stint i ögonen och säger "pytt!".

Fler timmar efterlyses!

Vi har det lite råddigt. Jag hinner inte packa upp övernattningskassar, tvätta tillräckligt med kläder för att inte tala om vika in, dammsuga har låg prioritet för det hatar jag, så det låter som om man gick på tusen brödsmulor vilket man de facto gör. Men så kommer jag hem från doktorandernas julfest och ser att granen lyser klädd, fudgen som helt på egen hand tog sitt förnuft till fånga och stelnade är uppskuren och inslagen i smörpapper och tv-antennen justerad. Och tv-bilden ser fortfarande ut som mosaik, men det är tanken som räknas. Nu ska jag skämma bort mina kära med våldsgos. Och mig själv med sömn. Pusspuss och nati.

En tamagotchi till

Vi har skaffat en tamagotchi till. Den står så grön och grann och doftar i vardagsrummet. För att den ska vara så lättskött som möjligt har vi en superstor julgransfot med separat vattenbehållare som fyller på efterhand, så att granen klarar våra julbesök på främmande ort (Grani och Esbo).

Det kändes lite hädiskt att bryta traditionen jag har hållit sedan barndomen: att köpa granen den 22 och klä den den 23. Men nu hinner vi njuta av vår egen gran också. Bara vi nu skulle hinna klä den först. Granklädning blir på tisdag, för då är den sista julfesten festad.

Jag vanvårdar min tamagotchi

Bloggen är min tamagotchi, och för tillfället sköter jag den inte särskilt väl. Det finns antagligen inget jag sköter särskilt väl för tillfället, utom kanske mig själv. Eller åtminstone tills jag gick på Lyrans och Akademens inofficiella, traditionella skuggsits, och hävde i mig skum kanelskumpa och rödvin med båda händerna. Åtminstone vågar jag påstå att jag sköter festandet alldeles utmärkt.

Nu pyjamas, speedad unge som sitter bredvid mig i soffan och pajar tutte (tar mig på brösten) och Sås & kopp-dvd:n. Och en rykande het kopp glögg. Nati nati tamagotchin, i morgon fyller jag på vatten- och matskålarna. Okej?

Fudge

När jag är sjukt trött känner jag mer för att rådda än städa. Därför lagade jag fudge i dag. Jag har aldrig lyckats med fudge, men efter att ha skaffat en ny sockertermometer och fått till en smörkola som skulle få Martha Stewart att rodna av skam gjorde jag ett nytt försök.

Den stelnade inte.

Sen läste jag i ett annat recept att fudge måste vispas i fem minuter. Jag vispade bara tills den tjocknade. Nu undrar jag hur jag ska få den tillbaka i en balja ur smörpappersformen så jag kan vispa den lite till. Eller så får komposten en tidig julklapp. Eller jag kinuskisåsförgiftning. December är fullt av svåra beslut. Jenny - Martha 1 - 1.

Lycka är

... ett helt knippe ballonger. Tack Rumpskakar!

Även mitt instrumenttålamod har en gräns

... visar det sig. Nora började dagen med att somna tvärsöver toalocket trots lång natts sömn, och lade efter det en pizza på sin ludiga matta. Efter två timmars sömn till var hon pigg som en raket och jag har fått njuta av xylofonkonsert. Nu ska jag sluta morsblogga, men ville bara bekänna att jag inte är så tålmodig som jag skryter med.

Summa summarum sexton tromboner

Sedan hon på kort tid såg dels Cirkus Finlandias underbara Graziella som gick uppochner i taket spelande trombon, dels en förkejka till Humpsvakars 50-årsjubileum har Nora talat om att hon vill spela trombon. Det är ju inte direkt något juniorinstrument, jag menar, man måste ha lite längre armar än en treåring, men vackert är det, både för ögonen och öronen. Jag hejar och har köpt en blå blockflöjt för julklapssäcken, även om hon vägrat lyssna på att de flesta blåsare börjar med blockflöjt. Jag tänker att hon nog tycker om att tuta när hon väl får flöjten i händerna. Och jag är en knäpp förälder som visserligen har förbjudit alla leksaker med elektroniska ljud, men å andra sidan inte störs ett dyft av halvbra dragspelsspel eller pianoplink.

På vägen hem från luciamarknaden och den allmänna julyrseln klev liten musiker i vardande och jag in på järnvägsstationen och möttes av en ensemble på sexton tromboner som spelade julmusik. Soundet var underbart mjukt och behagligt sångbart för mig som är alt - så jag nynnade med lite för mig själv och kände hela kroppen fyllas av Härlig är jorden och Arkihuolesi kaikki heitä. Nassen beundrade musikerna med stora ögon och jag tror faktiskt att vi skakade av oss en stor del av vardagens bekymmer där och då.

Men blockflöjten må vara hur blå den vill - efter dessa sexton dragbasuner kommer den att stå sig slätt.

Julkitsch

I mitt barndomshem var granen traditionell med flaggor, halmgrejer och bollar, och mina försök att kitscha till den smugglades undan när jag sov. Jag tänker inte svära på att jag inte kommer att bli morsan som pyntar om i smyg, men tycker att traditionen med att alla får välja en kitschpumla per man per år är rolig. I synnerhet som vår julgransfot kollapsade och gjorde mosaik av alla mina ikeakulor i fjol. Den alerta läsaren inser att nya ikeakulor inte är ett alternativ trots att de är fina, och mina försök att fynda ersättande på loppis har misslyckats: jag har bara hittat buckliga plastkulor.

De nya glitterdrömmarna är i lite matt glas och glittrar lagom mycket. De hade små trädgårdsdvärgar också som var ljuvliga, men jag lade band på mig. Om jag älskar dem lika mycket nästa år tillåter jag mig att slå till.

Våra nya husdjur

I natt drömde jag att jag impulsköpte en boxervalp. Det var lite läskigt, för jag vill faktiskt så väldigt gärna ha en hund att det bara är en tidsfråga. Men det är en fråga om ganska lång tid, definitivt inte nu. Och sen var det lite synd om precis den här valpen, och jag tog naturligtvis hem den. Och den var ljuvlig.

För att dämpa min ångest över att jag ens i drömmen kunde bete mig så ansvarslöst att jag impulsköpte en hund impulköpte jag i stället luciamarknades största halmbock. Den är någonstans mellan cockerspaniel och irländsk setter i storlek, och heter stora bocken Bruce. Den har jag släpat genom hela stan tillsammans med en blott periodvis samarbetsvillig hjälpreda. Som valde att få raivare och gå bärsärkagång på stora varuhusets porslinsavdelning. Det höll på att bli dyrt.

Sen gjorde vi ett gemensamt beslut att less is less, och tävlade i vem som lyckades hitta den kitschaste glaspumlan till granen. Vad säger ni:

 

Ugglan är Simons, kaninen Noras och fjärilen min. Fast Simon var inte där, så jag tog helt lugnt och valde två. Vem vinner?

Bocka av

Jag får reklam för jordvärme på Facebook. Tacktack, det har jag redan, och är så nöjd så! Visserligen har den här vintern inte visat sig från sin tuffaste sida än, och jag vet inte om jag vågar utmana den, men jag sover onekligen bättre om nätterna i mitt jordvarma hus än jag sov i mitt oljevärmda, vars värmekälla var årsbarn med mig. Jag vet, bara barnet, men på något sätt så ... sjuttiotal.

Låt se nu - på listan återstår nytt kök, fräscha upp vardagsrummet (jag har tänkt mig något Fanny Tavastilainspirerat med en av hennes tavlor som blickfång), installera toa och helrenovera hallen samt ytrenovera och förnya elen i arbets/gästrummet. Vi är med andra ord så gott som klara.

Puh.

Vänligt svar från Halva

Kalendern är ett beställningsverk av karikatyrartisten Jukka Lampela. Halva har beaktat min respons och meddelat produktutvecklarna.

Och salmiaken är god, vilket är huvudsaken. God jul, Halva!

Öppet brev till Halva

Hej,
vad roligt att någon äntligen kommit på idén med en salmiakkalender! Jag kommenterade det på Facebook och fick en massa respons från vuxna kvinnor som undrade var man kan köpa den. Och den finns ju överallt, i varje livsmedelsaffär.

Samtidigt tycker jag det är tråkigt att kalendern är så ful. Dels är den oestetisk, dels är den ganska macho med enbart gubbar på bilden. Mitt förslag är att ni nästa år gör en vackrare kalender för vuxna som älskar salmiak.

Jag efterlyser inte en pojk- och en flickvariant, men snarare en könsneutral men ändå barnvänlig (=mindre macho) bild för barn och eventuellt en vacker kalender för vuxna. Bort med felaktiga stereotypa uppfattningar om att det bara är pojkar som äter salmiak!

Julfesttider i förorten

I natt vaknade jag av att någon skrek på vår gata. Föreställ dig ljudet av en mor vars enda barn har gått på en trampmina i något land där man är mindre uttryckshämmad än vi är i Finland: upprepade högra skrin. Det tog ett tag innan skrikerskan hade lyckats väcka mig, men när Simon och jag väl vaknade var det omöjligt att somna om. Framför allt för att det inte är det man gör om man har en person i plågor någonstans ute i vinternatten. Så vi kollade att lillflickan hade det bra, försåg oss med kappor, skor, mobil och nycklar, och gick för att ta reda på vem det var som lät. Jag hann måla upp en massa hemskheter med familjevåld och föräldrar som jagat ut sina barn mitt i natten och som nu stod och skrek.

Och så var det bara en full förvuxen pissis som satt på trappan till sitt höghus och skriade. För att hennes vänner inte svarade i telefon klockan fem på morgonen. Bredvid henne satt en man som hon hade klått upp så att hans läpp hade spruckit. När vi frågade om allt var som det skulle knep hon käft, steg upp och gick in. Hennes kille följde oss hem och han var alldeles trevlig, bar om ursäkt för att de hade väckt oss och antagligen ett otal andra som ändå hellre stod ut med skrikandet än vågade ta reda på vems sko som klämmer och varför.

Sen sov vi som barn tills Nora väckte oss klockan nio.

Förgängelse

Mellan att jag i tiderna köpte biljett till the devil wears Prada och såg filmen, knallade jag in i en skoaffär och kom ut med två par skyköga skor: det ena i svart brokad, det andra i gyllene lack. Skitsnygga båda två,  med nätt äggformad tå och bekväma dessutom. Nu har lacket slitits ut på guldskorna och på ställen där de har böjts lyser lädret vitt. Jag har tidigare skrutit med att jag inte brukar bli klar med mina kläder förrän de enbart duger för tippen, och det här är ett klassiskt fall. Nu undrar jag: var hittar jag nya? De ska alltså vara i blankt guld, äkta läder och bekväma. Och inga aggressiva spetsiga tår, utan vänligt rundade.

Fan, jag borde ha köpt ett halvdussin när jag ändå var i farten. Inget, inget är så snyggt som guldskor.

Det blev bra, trots allt

Jag fick med mig klänningen, datorn, fel sladd, rätt skor och en massa blingbling. Gick på möte sen när min kollega, som hade sämre tur med morgonlogistiken än jag (eller var sämre organiserad) kom till jobbet, åhörde en intressant disputation och gick på karonka med massa trevligt folk. Har suttit och analyserat det förträffliga med rader som "ge bårnen vassin strömg"* med poetgeniet Lasse Huldén (jag älskar hans "Sånger om julen"), och har debuterat som rosenknopp i Nordicakören Kotkas rosor. Dagen kunde med andra ord ha varit betydligt sämre. Nu sova. Nati nati!


*ge barnen varsin strömming

Astrid Thors klänning

Får jätte-thumbs up. En av årets snyggaste, och återanvänd dessutom. Jag fetgillar!

Diskrepans

Jag ser på slottsbalen med ena ögat och passar fröken klåfinger med den andra. Jag kan konstatera att det inte ser ut som på slottet hemma hos oss. Och trots lugn och skön dag känns det som om jag ligger steget efter. Eller hundra steg efter. Ändå borde jag inspektera min balstass och stryka den, för i morgon är det min tur att fira. En kollega disputerar och festen blir garanterat rolig, men blotta tanken på att planera logistiken så att jag kommer iväg till jobbet klockan nio trots att jag ska lämna på dagis med kollektivtrafik samtidigt som jag får med mig dator, långklänning, skor och övrigt lullull känns övermäktig.

När vi kommer så långt som till champagnen är jag garanterat värd den.

Att lära en gammal hund pissa

Jag börjar vara en dinosaurie. Redan de gamla fenicierna sade att "barn skulle ha större respekt för sina föräldrar om de någonsin lyckades lära sig programmera videon". Och just som jag hade lärt mig det omsätter min man sin skatteåterbäring i en tiotusentums tv med 3D-teknik, trådlös internetuppkoppling och allt satan och nu måste vi möblera om i vardagsrummet, skaffa ny dvd-spelare som klarar 3D-film och en hörnsoffa. Och min förmåga att programmera vår gamla goda tjock-tv och tillhörande teknik är ett minne lika blått som tv:n, som numera står hos återvinningscentralen.

Jag måste tröstdricka. Hit med Blossan.

Bloggalan

Jag dissar den och åker till Fanny och Andy på glögg i stället. Men valet var inte lätt, ska ni veta, och jag önskar alla en helt fantastisk kväll! Var och en på sitt håll. Heja alla nominerade, må bästa blogg vinna!

Arbetsplats: sängen

Jag såg en fin utställning på Stockholms kulturhus för ett antal år sedan: Astrid Anna Emilia Eriksson. Den handlade om Astrid Lindgren.

Jag vet inte hur det är med er, men jag hatar titeln Sagotant. Den reducerar sin bärerska till en blid sagoberätterska utan andra egenskaper. Till all lycka gav utställningen en mångdimensionell bild av världens bästa Astrid. Klassens primus, som försvann till storstan för att hon blivit gravid och för att det utomäktenskapliga havandeskapet skulle kunna döljas. Som med hjärtat i miljoner bitar placerade sonen i fosterhem, för att i alla år kunna ägna all sin lediga tid till att åka till Danmark för att besöka honom. Som jobbade som journalist och träffade en snäll bilförsäljare (?) som tog emot henne och sonen som nu äntligen kunde bo hos sin mamma. Som skrev om historiens bångstyrigaste hjältinna och för alltid ändrade vår uppfattning om hur barnboksflickor får bete sig. Som var en mediepersonlighet och samhällspåverkare och alltid tog de svagastes parti. Som hade makt. Som gjorde flickresor med sina bästisar och rökte cigaretter och knappast spottade i glaset. Och som har gjort barnlitteraturens äktaste personporträtt och tuffaste hjältinnor och hjältar.

Hon brukade sitta i sin säng och skriva. Det har jag gjort i dag: halva dagen i pyjamas och halva påklädd. Och vet ni, det har min avhandling mått bra av.

När juldassmorgon glimmar

I dag bakade vi pepparkakor. Min storasyster och hennes man var här med sina barn, varav en anlände redan i går, så vi hade nöjet att umgås med Elsa i ett helt dygn. Fina unge, hon och Nora har levt rövare och i ett skede var vardagsrummet fullt av pepparkaksbitar och vitkål. Om en unge svinar är det inget emot vad två lyckas åstadkomma.

Årets pepparkakshus är ett dass. Än har jag inte hunnit montera det, men min skickliga syster designade, skar ut och gräddade, så nu borde jag ha en idiotsäker byggsats. Idiotsäkerheten lär behövas.

Årets blossa

smakar kaffe. Om man som bara dricker kaffe en gång vartannat år, och då jävligt Irish, är den ganska bra. Fast den innehåller livsfarliga knockoutdroppar: efter ett glas och oräkneliga pepparkakor och kex med den mögligaste ost som går att uppbåda i hela Dickursby är jag färdig för sängen. Den har fått mig att helt släppa ansvaret för hem och familj, så Noras middag består av kex med getost och några luddiga russin och mandlar som hon först petat in i vardagsrumsmattan och sen i munnen.

Dessutom har glöggjäveln fått en soffa att gro ut ur aktern på mig. Den väger som satan och jag kommer ingen vart.

Besiktning

Treåringen är besiktad och är en a4. Det betyder att hon fyller formatet för en treåring. Jag som alltid var för liten och spinkig är nöjd och glad. Dessutom såg vår underbara rådgivnings-Eva naturligtvis särarten i vår ljuvliga, fina och speciella älskling, så hon passade på att slösa med lite beröm. Vår kommunala rådgivning har alltid fått mig att känna mig som en fantastisk mor. Heja rådgivningen! Heja Nora! Heja Simon! Och heja jag!

Och tack naturen, som gav oss en frisk och ljuvlig unge.

Fyllona i Dickursby kan man lita på

De är för det mesta ett sympatiskt schack och i dag vände sig ett av dem efter mig och sade "Sä oot kaunis nainen!"*.

Man tackar!

*"Du är en vacker kvinna!"

Om att göra slut med Ikea - och tumma på sina principer

Jag har i omgångar gjort slut med Ikea, men den här gången är det nog definitivt. Jag kan inte försvara att jag understöder ett företag som står för slit och släng i den mån Ikea gör. Vi har deras tv-hylla i serien Stockholm - och den är koryggig. För att det står en tv på den. Vilket den rimligtvis borde tåla. Dessutom har en av skåpluckorna kukat ur och hänger på trekvart.

Sovrumsbyrån i serien Malm har också lådor som hänger på sned. Och Billyhyllorna i biblioteket som blev dörrlösa av ekonomiska skäl är det fortfarande för Ikea slutade plötsligt tillverka snygga dörrar i halv höjd. Vill man ha vitrindörrar i halv höjd får man nöja sig med de fula, för de snygga är förbehållna hel höjd.

Jag tänker så här: vi är två arbetande vuxna som visserligen bor i ett ekonomiskt svart hål som slukar alla fyrk som kommer i dess närhet (jordvärme, ersätta isoleringen som fåglarna - de små liven - stulit till sina vinterbon, isolera, isolera, isolera, fastighetsskatt, etc. etc. i det oändliga, men egentligen klagar vi inte eftersom det är självvalt) men ändå vill slippa ty oss till möbler som nätt och jämnt håller för de första ägarna och har noll andrahandsvärde. De Ikeagrejer jag har köpt, sedan jag dumpade Ikea på grund av otrohet och oförmåga att leva upp till de simplaste förväntningar, är köpta i andra hand. För även en blind höna lyckas ibland tillverka en pjäs i solitt trä som håller längre än ett genomsnittligt blockljus. Och har man tid att hänga på nätet hittar man till all lycka kvalitetsmöbler i andra hand, till en prisvärd peng.

Undantaget är deras barngrejer. Ikeas barnkök är skitfint med lysande keramisk häll och gott om skåputrymme för kastruller, servis och leksaksmat. Och de små köksprylarna i miniatyr är bedårande.

Staffliet som Nora ska få i julklapp är en annan pärla: svart tavla på ena sidan, vit på den andra, låda för kritor och pennor samt en pappersrulle som kan dras över det hela så man kan rita bestående bilder på papper om man vill. Men jag slapp gå dit själv - jag skickade Simon i stället.

Jag är inte heller med i kapprustningen

Det bloggas mycket om skönhet just nu. Nu talar vi inte om skönheten i en sliten vägg sedd genom Kaurismäkis lins, utan kvinnlig skönhet där kameralinser inte räcker till trots att kvinnorna redan är bantade, sminkade och epilerade till tusen, utan som åstadkoms med hjälp av retuschering. Intensiv retuschering. Jag fattar inte.

Jag jämför mig lika lite med de kvinnorna som jag gör med Barbie. Båda känns så långt ifrån mig att den jämförelsen känns helt meningslös. Och det är jag faktiskt helt nöjd med. Ju äldre jag blir desto mindre intresserad är jag av att vara vacker. Jag har experimenterat mig fram till en sminkning, hårfärg (min egen, faktiskt!) och en frisyr som jag trivs i och som kräver minimalt med underhåll - jag vårdar hellre mitt inre än mitt yttre, även om jag givetvis vill känna igen mig själv och känna mig fräsch. En delorsak till att jag inte pyntar min dotter i bjäfs utan jeans, mjukisbyxor och glada blusar (oftast ärvda marimekkoränder) är dels att det är så jag klär mig själv, dels att jag tycker det är onödigt att börja kapprustningen med barn som inte ens flyttat upp till stora sidan i dagis. Kläder, pynt och vem som är sötast är egentligen ointressant hela livet, men ska man nödvändigtvis tävla tycker jag att ju senare desto bättre. Det här betyder naturligtvis inte att man ska klä sig i säck och aska: det är klart att man känner sig bekvämare i välsittande, trevliga kläder, men det är när utseendet tar orimligt mycket av ens tid i anspråk som det blir knäppt.

Det är klart att ett trevligt utseende är tilltalande. Men nu talar vi om trevligt - inte bildskönt. Visserligen är min man ju alldeles exceptionellt stilig, men det har han blivit med åren. När vi i tiderna träffades var han en alldeles nätt kläpp (det var antagligen jag med) men det var inte utseendet jag föll för utan kaxigheten, det gulliga sättet och hans berusande doft. Antagligen bokstavligt talat berusande, eftersom vi bägge var ganska onyktra när det sa klick.

Men vet ni, jag tänker inte placera mig i team ugly heller. Det får någon annan göra, om den känner för det. Jag är för snygg för att platsa där - för jag må ha platt bröstkorg, överbett och bilringar, men även ögon som eldar (sade min man precis nu utan att veta vad det är jag skriver), ett leende som jag gärna slösar med och Sandkullas finaste jeansröv. Och den använder jag ändå mest till att sitta på - vilket slöseri!

Och vet ni, jag har jävligt vackra vänner. Helt osannolikt fina, både inuti och utanpå. Och jämfört med dem tycker jag att jag platsar. Och i deras sällskap blir min blick ännu mer engagerad och mitt leende bredare och frekventare.

Funktionsduglig

Hehe, jag tror visst jag börja duga till någonting igen. Här har jag harvat på hela hösten och inte fått något ur händerna, men nu börjar det minsann vända. Effektiv är bara förnamnet. Nu hoppas jag på klok också, för annars är effektiviteten inte så hemskt mycket värd.

Men tänk ändå vad det är bra att sjukskriva sig när man är sjuk. Annars hade jag nog aldrig kommit igen.

Och är jag inte klok så är jag åtminstone vacker. Ruskigt vacker.

Intressant onsdag

Dagen började med ett utbrott av en magnitud jag sällan skådat. Liten spajderman var lite ur gängorna i morse och jag tror vi alla hade råkat i luven på varandra ett dussin gånger innan vi var ute ur huset. Men sedan fick jag åhöra en presentation där en doktorandkollega presenterade sitt forskningsprojekt om bilden av årets flyktingkvinna. Varför behöver Finland den utmärkelsen? Har vi så svårt för att se flyktingarna som något annat än ett problem? Under presentationen fick vi ta del av stereotypa porträtt av väldigt fina och modiga kvinnor. Min kollega problematiserar de roller som flyktingarna tillåts spela, och påpekar att de kvinnor som lyfts fram är kvinnor som tagit det längsta steget från sitt ursprung och jobbat hårt för att komma nära det finländska kvinnoidealet: en moderlig brobyggare i västerländsk klädsel som hastigt och lustigt lärt sig minst ett av de inhemska förutom det halvdussin språk hon kunde från tidigare, är arbetsnarkoman med vårdinstinkt och ett starkt samhällsengagemang. Observera att jag inte kritiserar kvinnorna utan rollerna de tilldelas.

Som en av dem säger i en intervju: jag talar och talar och talar om samma saker, men ändå hörs det inte, syns det inte i den bild medierna ger av mig.

Sen fick jag en present, och lön som jag genast till en del omsatte i blommor. För det är jag värd.

Superhjältefasoner

Hur förklarar man för en treårig spajderman att superhjältar plockar upp efter sig, kan sitta still i mer än två sekunder åt gången och river hela huset bara när det gynnar den allmänna säkerheten? Här tros det att det är okej superhjältebeteende att kliva sönder pusselaskar, riva ut bilder ur fotoalbum och sparka byggklossarna längs golvet. Snart tror jag det är okej morsbeteende att inhibera utlovad modelleralek, bunta ihop bångstyrig superhjälte och stoppa i säng. Fan att det alltid ska straffa sig att jävlas med superhjältarna.

Privilegierad

är jag. Jag får undervisa vuxna människor i ett ämne som är garanterat intressant: hur man skriver sitt eget modersmål. Frågorna haglar och ämnet väcker diskussion - för varje skrivande person vill att det skrivna budskapet ska gå hem och nå sin mottagare med minsta möjliga brus. Det är ju det som är vitsen med att skriva.

Föreläsning för föreläsning blir jag en bättre lärare. I eftermiddag ska jag ta mig an en grupp som såg mig som sämst för två veckor sedan. Inte min stoltaste stund och mer lärorikt för mig än för dem. I dag har de en bättre lärare. Två hela veckor bättre.

På tal om skönhet

Folk må ha hur tillrättalagda bloggar de vill, med piffiga inredningsdetaljer och nordiskt vitt. De står sig slätt gentemot världen sedd genom Aki Kaurismäkis lins. Jag tyckte mycket om le Havre, som jag såg i går kväll. Det är en vacker saga om talkoanda i ett fattigkvarter i hamnstaden le Havre, och viljan att hjälpa en ung förlupen illegal immigrant.

Det är vackert, det är rörande och det är på riktigt. Visserligen påhittat, men berättelser om riktiga människor: skoputsare, caféföreståndare och en dubbelspelande kommissarie. Visserligen handlar Kaurismäkis skönhet om skickligt valda kameravinklar. Men det vackra finns inte i dyra designprylar utan i en nött vägg och i pälsen på en trogen gammal hund.

Det vackra finns inte i att förskansa sig i fina kvarter där bara de rika och lyckliga bor, livrädda för de som inte är lika lyckliga som de själva, utan det vackra finns i den goda viljan bland människor som inte har obegränsat med val, men som när det gäller väljer det som är rätt och anständigt.

Mitt häftiga fredagsprogram

går ut på att åka till mamma och pappa och äta raclette. I morgon bitti ska jag träffa fina kvinnor och sy klart en docka som min gudson ska få. Efter det ska jag fira en nioårig systerson, och på söndag blir det kultur dubbelt upp: först Sugar på Fallåker, sedan Kaurismäkis le Havre med Softy. Sen tänker jag vara frisk, tralala, och skriva avhandling så det ryker! Och innan vi vet ordet av är det jul.

Uppmärksamhet

Jag kan somna precis var som helst. Jag undviker att köra bil när jag är trött, och om jag sitter på en föreläsning som är det minsta tråkig kan skärmsläckaren gå på. Den kan gå på om något är intressant också, om jag bara är tillräckligt trött. Eller trött i hjärnan, på grund av för många föreläsningar på raken, för varmt, för mätt, för dålig luft.

Ett sätt som jag håller mig vaken är genom att sticka. Just nu stickar jag ganska lite, men när jag gör det är det automatiserat och lätt, det kräver ingen särskild uppmärksamhet av mig men det håller fingrarna igång och hjärnan fokuserad. På precis vad jag vill. Jag kommer ihåg vilka filmer jag såg när jag stickade vilket par sockor, och kan komma ihåg vad vi talade om på verandan på landet den där gången när jag satt och stickade den där tröjan. Jag har inga problem med att spela kort och sticka samtidigt. Med andra ord verkar saker fastna i mitt minne bättre när jag har något att pilla med. För handen på hjärtat: vem sitter inte och doodlar i mötesagendan och ritar blommor och blader, siffror i rader eller komplicerade geometriska figurer för att hålla koncentrationen? Eller ser ut som bror Duktig medan man gör utförliga anteckningar som man sedan aldrig ägnar en tanke utan låter vila i mapp Ö eller hög Z tills man är mogen att låta dem gå i pappersinsamlingen.

Det är bara det att stickning har en töntstämpel, min man brukar säga att kvinnor stickar för att ha något att tänka på medan de talar. Och det utlöser mansvåld.

Eftersom folk har dålig kunskap om lärstilar ser det oerhört oartigt ut att sitta och sticka på ett möte eller en föreläsning. Jag läste precis ett Facebookinlägg om någon som skämts för att en annan kursdeltagare stickade under kursen, men jag trädde till stickarens försvar. Men vi som har rastlösa fingrar borde vara bättre på att förklara hur landet ligger, be om lov att sticka, använda tysta bambustickor som inte klirrar och sedan uppmärksamt delta i mötet eller kursen.

Röven full med traktorer

Jag lade mig för en tupplur och när jag steg upp hade jag röven och låren full med traktorer. Det är inte feberdrömmer - jag börjar så småningom vara feberfri och den var aldrig särskilt hög - utan små klistermärken av den sort som kan limmas många gånger. För Nora lekte med sina Byggare Bob-klistermärken i vår säng i morse.

De piffar onekligen upp mina novemberlår, och ger min bleka stjärt ett lyft!

Vila till fredag

Det var det, nu ska jag ligga stilla och räkna takbräder i två dagar. Så sade den moderliga estniska damen på Mehiläinen, efter att en klok människa kommenderat dit mig på grund av en liten men ful feber som inte ger med sig.

Som sagt, här ska vi inte ha någon lunginflammation, inte.

Fast dagarna i sängen förkortas definitivt av dagishämtningen före fem. Och tur är väl det. I går mutade jag henne med Sås och Kopp så att liten vilding höll sig i skinnet till läggdags. I kväll blir det julpyssel, hade jag tänkt. Mycket stillsamt sådant, om jag får bestämma.

Boten mot novemberblues

Jag sitter i soffan med Norisen och ser Sås & Kopps 10-årsjubileumskejka på dvd. Jag köpte den på SFP:s och Kvinnoförbundets strålande barnfest i söndags.

Granhultskråkorna och Lyran körade och det var en underbar konsert. Ett fyrstämmigt arr på Turturduvan Artur var länge ett stående inslag i Lyrans sitsrepertoar efter konserten. Konserten gör mig varm i hjärtat, till exempel En för alla, alla för en och Aadi duljan är fina sånger om vänskap.

Lyran körar i senare hälften av konserten, och jag har ännu inte kommit så långt. Men konserten med sina vänskapssånger påminner mig om alla de fina vänner jag fått i kören. Om ni har dvd:n och ser en 26-årig Jenny i turkost blommigt linne är det jag.

Och bara jag är frisk igen tänker jag börja antasta er vänner och propsa på umgänge. Jag vet att ni läser här, härmed är ni varnade!

Då känner man sig smart

Jag har harvat mig fram till Konungaböckerna, men har alltså redan läst Nya testamentet. Och valda delar senare i Gamla, bl.a. Job som är lång som ett nödår. I andra Samuelsboken var det ett väldigt tjatande om kereteer och peleteer, som kung David hade i sin livvakt. Och efter att ha läst om dessa kreti och pleti började jag undra om det inte är kereteerna och peleteerna som ligger bakom uttrycket. Och visst, precis så är det ju.

Amatöretymolog, det är just vad jag är.

Aj jo

När jag nästa gång drabbas av den förfärliga känslan av att jag nog aldrig mera kommer att vara riktigt glad, i hela mitt liv, är det dags att känna efter om jag inte håller på att få feber. I går var jag superödslig till mods trots fin barnfest och trots att jag var på väg till fina vänner. Efter att ha genomlidit hemvägen i bil konstaterade jag hemma att jag nog är sjuk.

Och så gick jag till jobbet i morse, bara för att vara tvungen att gå hem efter lunch. I morgon håller jag mig hemma. Det var ju genom att jobba jag skaffade mig lunginflammation med lååång sjukskrivning för fem år sedan. Det var en intressant upplevelse, men det räckte med en gång. Nu påminner jag mig om att min arbetsgivare nog bara är tacksam över att jag sköter om min hälsa. Och att mina studenter nog inte tycker att jag är så revolutionerande fantastisk att de vill höra mig lalla och snörvla med feberyrsel, trots att jag kanske önskar att de tyckte det.

SFP-jugend

Vi drar på Sås & Kopp-kejka med sjukhusclowner och Eva B. i dag. Nora har en nyckelpigspyjamas som jag i ett obevakat ögonblick kallade SFP-jugenddräkten, och nu har namnet fastnat. Och då kan vi ju löpa linan ut, menar jag.

För att vara ett one size fits nobody-parti gör SFP ett bra jobb och Eva får min röst. För att hon är bra. Vem jag röstar på om finalen står mellan Beavis och Shrek är knappast svårt att lista ut.

Men nu går vi ut och njuter av svensk barnkampanj så länge tillfälle bjuds. Vi ses på G 18!

Störande, berörande och upprörande teater

Stadsteatern har ett halvdussin föreställningar kvar av Meidän poika, en föreställning jag rekommenderar. I går var jag på teater med mina svärkvinnor, d.v.s. svärmor och tre svägerskor, och vi var ganska tagna och skärrade av pjäsen, som försöker illustrera hur det kan gå till när en Pekka Eric Auvinen, en Petri Gertz eller varför inte en Breivik spårar ur.

I går hamnade jag på Facebook in i en diskussion om huruvida det är relevant att diskutera om flickor ska få syssla med backhoppning när män utsätts för mer våld, får sämre utbildning (?) och oftare förlorar vårdnadstvister. Jag tycker inte det ena utesluter det andra, och framför allt inte att det är konstruktivt att rangordna ärenden i viktighetsordning. Allt som synliggör de samhälleliga värderingar som gör att män och kvinnor bemöts olika på ett sätt som begränsar och hindrar dem, deras barn och alla är väl ett steg i rätt riktning? Genom att peka på saker och bli medvetna om dem kan man ändra på sakernas tillstånd.

I Meidän poika hade fadern inte svikit och stuckit, men var död. Mellan raderna läser man att mamman och sonen levt ganska isolerade utan kontakt till andra barn eller vuxna, och att mamman upplever att hon försakat att leva för att ta hand om sin son. Vid flera tillfällen i pjäsen gör Ville tafatta försök att be om hjälp av personer i sin omgivning, men han blir alltid avbruten: av en ringande telefon, av rötägget Aleksi eller av någon annan som dyker upp. Mamman frågar sig: hur gick det så här, varför kan vi inte nå varann? Hon anar att något är på tok men lyckas inte avvärja katastrofen.

Jag tror att mobbning är en ond cirkel som alla mår illa av, men som är otroligt svår att bryta. Jag minns själv från min skoltid hur lätt det var att sociala situationer spårade ur och två eller flera inblandade personer hamnade i någon sorts clinch - ett låst grepp som ingen kan bryta utan att förlora ansiktet - tills något antingen avbröt det hela, eller oftare att något utlöste antingen ett slagsmål eller att den i överläge lyckades tillintetgöra den i underläge. Vilket är oerhört obehagligt att vara vittne till, och ännu värre att vara offer för. Men inte heller den i överläge, om den nu kan sägas vara det, mår bra. Det blir till ett tvångsbeteende av låsta sociala koder som tvingar fram mer våld, mer mobbning och mer illamående.

Vad gör man då? Jag hoppas att min dotter växer upp medveten om att hon är älskad, medveten om att hon är viktig och medveten om att hon har makt. En makt som ska användas till att sticka ut hakan och säga ifrån, eller hämta en vuxen som kan hjälpa till att bryta clinchläget. Jag hoppas att jag själv har modet att stiga upp och säga ifrån om jag stöter på mobbning på jobbet eller annanstans. Visst har det hänt att jag ingripit när jag sett barn och ungdomar puckla på varandra, fysiskt eller psykiskt, men det är ju bara att bryta en akut situation och hjälper inte ett spår när det gäller att bryta de långvarigare sociala mönstren. Svårare blir det när det handlar om folk på jobbet, människor man måste (åtminstone relativt sett) fortsätta jobba och komma överens med.

Men en sak är säker, och det är att skolorna måste bli bättre på att verkligen ta itu med mobbning. Jag tror på att splittra dysfunktionella kompisgäng av Måns och Bill och Bull-typ och skicka mobbande elever till olika skolor, över kommungränser vid behov.

Sen tror jag också att det krävs en by för att fostra ett barn, och att man som förälder måste försöka ingå i större sammanhang, med och utan barnen, så att ingen, ingen ska behöva vara beroende av bara en person. Det är lättare sagt än gjort, speciellt med tanke på ensamstående föräldrar som ska försöka få ekonomin och tiden att gå ihop, men helt omöjligt ska det väl inte behöva vara?

Svårt. Men jag rekommenderar pjäsen - den startade många viktiga tankar i mitt huvud.

Vad leder en in på brottningens bana?

Jag kan inte släppa brottningen, utan undrar var brottningsklubbarna rekryterar nya medlemmar. Blir småglin faktiskt upphetsade av de stånkande och grymtande brottarna och tänker Wow! Det där vill jag också hålla på med? Fast varför inte: i Garp och hans värld var det väl just precis så det gick till. Garp var stark och kompakt till sin läggning, och envis, så det där med att lägga sig på någon och nåla den till marken var väl en gren som passade honom. Jag minns stycket där han brottade ner grannens hund. Öra för öra, hund för tand.

Garp är en fin bok. När jag var 16 betydde den oerhört mycket för mig och mitt läsande. Fast vill man läsa Irving är The cider house rules bättre.

Brottning

Softy länkar till Det händer i Vanda och jag kan inte låta bli att komplettera med en observation jag gjorde i form av en jättebanner som hänger på Heurekabron. Det kommer att arrangeras ett brottningsevenemang i Vanda i helgen och det marknadsförs jättestort. Brottning måste höra till de mest vrickade grenarna där vuxna, halvklädda män juckar på varandra på ett vadderat golv. Alltså: det kan säkert vara alldeles roligt, men sport? Kom igen!

Sov på min arm

Vi har en väldigt bra cd-box som heter Stor musik för små öron. Den består av tre skivor med klassisk instrumentalmusik i väldigt högklassiga inspelningar, och skivorna är indelade enligt tre teman: Lek och fantasi, Vila och Bara Mozart. Baby elephant walk, Köpenhamns järnvägsgalopp och I bergakungens sal leder till rena rövarlevernet hos oss, men det är ganska festligt att se Nora gå bärsärkagång - åtminstone tills den tredje vasen åker i golvet och man får nog. Men det är medryckande, och jag kommer på mig med att göra hopplasteg och dansa omkring. Bara Mozart funkar jättebra när jag jobbar, och Vilaskivan har blivit läggdagsmusik.

Den observanta läsaren har kanske märkt att jag ingalunda är pryd, men lite fnissig blir jag av tanken på Sov på min arm som natisång för små barn. Både texten och musiken är vackra och vilsamma, men texten är ju inte ens tvetydig, utan helt skamlöst en av de mest erotiska texter jag vet. Den handlar ju om den intima tvåsamhet som råder efter coitus: "Helig den frid hjärtat hyser, mitt i den virvlande blodstormens larm. Slut är din strid, månen lyser. Vårnattsvind svalkar dig, sov på min arm." Sexigt? O ja. En text som ingalunda ska associeras med barn. Men instrumentalt funkar den fint också i barnkammaren.

Dagens mysigaste mejl

kommer från Kasper. Som vill att bland annat jag ska korrläsa Lyrans & Akademens julskivomslag. Det är en fin skiva, ska ni veta, som heter Julen vi minns. Titeln är snodd från en juldikt av Lars Hulden som skrivit tre av sångerna på skivan. Dessutom har de spelat in Koppången, med en text som får mig att börja lipa: gång på gång, år efter år. Sista versen, som av någon anledning har strukits på de flesta andra julskivor, slutar med raderna:

"och jag går till dom andra, jag vill känna julens frid.
Jag vill tro att han föddes och finns med oss här i tiden.
Det är jul och det finns ett barn i mig som vill tro att det hänt
och som tänder ett ljus varje söndag i advent."

Raderna ovan förklarar varför en ateist som jag inte har något behov av att vara principfast, särskilt i juletid.

Lika som bär

Är det bara jag som har svårt att skilja på dessa två herrar?
       
     

Reaktioner på mitt yrke

Jag tycker det är lite roligt varje gång folk blir till sig och självmedvetna när jag berättar att jag är språkvetare och har jobbat som språkvårdare. Jag antar att det är lite som att tro att tandläkare kollar in folks tänder eller att logopeder hela tiden sitter och letar efter läspningar och andra märkligheter i folks tal.

Och visst gör jag observationer: hittar kanske något fint som jag kopierar och använder själv någon gång, eller observerar ett visst språkfel för att kunna använda det i min undervisning. Men aldrig, aldrig att jag påpekar hur någon talar eller skriver om jag inte är i rollen som språkvårdare i förhållande till den personen. Eller ytterst sällan. Nåja, det händer. Men man ska akta sig för att obedd språkvårda sina vänner om man är mån om sina vänner, och jag vill verkligen inte att folk ska lägga band på sig och bli hämmade när de talar med mig.

Sen är det en helt annan sak med min familj. I morse bad jag Nora ta på sig byxor så hon slipper frysa. Det arma dagispåverkade barnet trodde att jag menade att hon äntligen får vara med och frysa. Till och med det tycker jag är lite vitsigt, även om det ju nog skulle behövas språkvård bland personalen på dagis. De är språkliga förebilder vare sig de är medvetna om det eller inte. Men inte heller i förhållande till dagis personal kan eller vill jag vara språkvårdare, utan hoppas att vårt eget föredöme är starkare än dagis.

Om inte får hon bli ett observationsobjekt, hon med.

I år bara läser jag

I förra inlägget skryter jag med att jag är handarbetsnörd. I det här inlägget erkänner jag att jag är periodare. Eftersom jag tenderar att snöa in på det jag nördar med för tillfället har jag inte tid med att snöa in på mer än en hobby i taget. Vissa år blir det stickning, men i år läser jag. Så perkele.

Jag har en svåger som är sjukt tävlingsinriktad, men på ett sympatiskt sätt. Jag anar att det kan ta sig osympatiska proportioner om man lever med honom, men som svåger är han störtkul. Och fin. Nå, han och hans bästis bestämde sig i ett anfall av att vilja tävla med böcker för att tävla i vem som är bäst på kanon. Det vill säga världslitteraturen. De tog Newsweeks lista på världens mest inflytelserika böcker och poängsatte böckerna enligt arbetsinsats och betydelse och en hel del godtycklighet och bestämde att den som samlar flest poäng 2010 vinner en flaska vin av alla som är med i tävlingen. Jag gick med först i slutet av augusti fjol, men tänkte att ingen boktävlar utan mig. Segern gick till min svägerska, tävlingssvågerns hustru, så jag antar att han fick njuta av segerns druvor även om han inte vann.

Eftersom tävlingen var kul, allmänbildande och - för somliga - lönsam (om det inte hade varit för sexrättersmiddagen som svåger och svägerska bjöd på i samband med bokgalan) beslöt vi oss för att göra om experimentet - denna gång med en egenhändigt ihopsnickrad lista. I år har jag läst bland annat Twilight och en valfri roman av Barbara Cartland men också Dickens A tale of two cities och Utvandrareposet. Som bäst kämpar jag med Bilbo (bra fantasy) och Bibeln (dålig fantasy) parallellt, för jag tänker vinna i år. Fast Bibelns 18 poäng är ganska svårköpta. Men inget jämfört med På spaning efter den tid som flytts åtta poäng.

Men tillbaka till min huvudsakliga poäng: det blir inga mjuka stickade paket till någon av mina kära i år. Men om någon önskar sig en sammanfattning av Rosens namn eller Slaughterhouse five ska det väl gå att ordna.

Mental anteckning

Använd inte de utsökta returglasskumpaglasen med ihålig fot till något annat än skumpa. Eller champagne. Undvik framför allt bellini och till exempel apéritifer med kanel. Glasjävlarna är en mara att diska ur om man inte har ett förråd med piprensare till hands. Till all lycka är man väl handarbetsnörd såtillvida att man har en uppsättning stickor av olika kaliber. Och till all lycka är man uppfinningsrik. Men glömsk.

Novemberluft

smakar gott i lungorna. Om jag nu får göra en självdiagnos med påföljande självordination skulle jag säga att jag lider av novemberblues och att enda botemedlet är att immunisera medelst november. Ut i gråvädret och rusket, minst en halvtimme per dag, i dagsljus. Eller vad man nu ska kalla det där grå som varar i några timmar mellan två perioder av svart.

I morse var det sol. Det smakade som den godaste dessert!

Blå marsipan

... var det på Hello Kitty-tårtan som treåringen beställt till sin födelsedag. Vi har haft 25 personer i sittande bord men nu har de åkt och huset kan andas ut, väggarna släppa sitt konvexa läge och återta normal ställning. Vi har haft kul och väldigt jordvarmt.

Jag ringde ett bageri för att beställa tårtan, men eftersom det är fars dag tog de inte emot några specialbeställningar utan man fick välja mellan sju alternativ. Inget av dem var märkligt nog en blå prinsesstårta med Hello Kitty på, så jag ringde en vän som gör fina tårtor och hon langade uppdraget vidare till sin nya man som visade sig vara sockerbagare. När vi åkte för att hämta underverket, en helt fantastisk skapelse med konturer av lakuband och perfekt knallblå nyans, hade den ljuvliga karln gjort ett litet halshänge med blå pärlor till födelsedagsbarnet. Så omtänksamt, oväntat och gulligt.

Sedan råkade Simon köra över det med bilen, men det gick att laga. Det satt till all lycka inte fast i födelsedagsbarnet när det hände.

Nu tänker även jag andas ut. Nati nati.

Korkat

Det här är inte en hushållsblogg, snarare tvärtom. Men i dag skurar jag golv, så det är vad jag tänker skriva om. Den gamla kåk vi bor i börjar på sina håll bli rätt fin, med nätta små högar med oupsatta lister i somliga vinklar och vrår. Andra håll av kåken ser fortfarande ut som om det bott en kennel i huset, vilket det också har gjort. Nu är det så att både Simon och jag har den läggningen att vi kan se potentialen och klarar av att blunda för skiten så länge vi inte har tid - ork - råd att ta itu med den. Men nu när vi ska ha tre krypbarn på besök tänkte jag ge golvet en noggrann omgång, för i och med jordvärmen (som är installerad och klar om än inte betald - halleluja!) har det klampats omkring med skor överallt och när jag tittar noggrannare ser jag att det nog inte far illa av att pajas med rotborste i vilket fall som helst.

Golvet är ett typiskt plankgolv från trettiotalet och många tycker det är vackert men det gör inte jag. Jag längtar efter att slipa och måla det ljusgrått utom hallen som får mörkrött golv i stället för den sjabbiga, skadade plastmatta som ligger där nu. Grått har det varit och grått ska det åter varda. Häremellan har något ljushuvud låtit slipa bort målfärgen vilket säkert var smart, så hundklöst som det måste ha varit. Men ljushuvudet har tog inte bort golvlisterna, utan slipade bara bort färg så nära det gick. Vi har med andra ord sorgkanter längsmed väggarna. Men det mest korkade av allt var att smutsa ner golvet och inte städa upp efter att golvet slipats men innan det lackats. Jag kan med andra ord gno mig blodig med den förbannade skurborsten, men likt förbannat hånler fläckarna emot mig bakom sitt pansar av fernissa.

Jag kan som sagt leva med fläckarna, men att lacka in smuts tycker jag bara är så korkat att man kunde gråta.

Hjälp, jag sitter fast!

Jag får inte upp häcken ur soffan. Går inte. Klockan är två minuter i absolut sista läggdags och jag har varken sminkat av mig eller borstat tänderna, men nog ätit prinsesstårta. Var det någon som på riktigt trodde att jag skulle välja dammsuga?

Morot: jag har tre sidor kvar av Isaac Asimovs I robot, som är förvånansvärt underhållande, speciellt novellen där den i kärlek lurade kvinnan torterar ihjäl en robot genom att presenterad den med ett omöjligt logiskt problem. Det var fanimig festligt. Nu mot slutet smakar den lite trä, så det är väl lika så bra att jag får den överstökad. Klara, färdiga, häpp!

Funkade inte.

Det är frågan.

Dammsuga eller äta prinsesstårta?

Ibland bara måste man

ta sin treåring till Sikala och bjuda henne på sniglar, carpaccio, svampsallad och annat mums. Trots att det är vardag och blir lite för sent. Man kan alltid bjuda henne på sovmorgon dagen efter. T.ex. för att det är hennes födelsedag.

Vad är Hoplop, McShit och simhallsbesök mot sann njutning?

Den bästa dagen i mitt liv

För tre år sedan, söndagen den nionde november, på fars dag, födde jag fram ett litet barn. Inget jag gjort, varken före eller efter, kan mäta sig med det. Hon kom sex dagar före beräknat datum, men eftersom jag hela graviditeten meddelat att på fars dag blir du vräkt, för vi vill fira med dig, tyckte fröken behändig att det lät bra och lydde. Vi var på en god väns vernissager, hon råkade ha två i samma kvarter på samma dag, och skulle egentligen ha haft gäster om inte deras baby blivit sjuk. I bilen på vägen hem blev jag sur och grinig och vi var väl rätt bitchiga bägge två när vi kom hem. Jag längtade efter att få lägga mig raklång en stund och läsa ut "Luftslottet som sprängdes" men tji fick jag, för när jag skulle vila började värkarna.

Kvällen gick i plockandets tecken, jag städade ut kylen, diskade och tömde disk, tvättade och hängde tvätt. Vila var det inte tal om men röra sig gick bra. Vid elvatiden sade Barnmorskeinstitutet att vi var välkomna, vi midnatt klockade vi in. Det lustiga är att våra tio minuter före midnatt inne på BB kostade oss ett helt dygns sjukvårdsavgift. Begripligt men komiskt.

Sedan följde fyra fantastiska timmar då jag jobbade, Simon masserade, Matteuspassionen spelade i bakgrunden och barnmorskan tittade till oss. Mot slutet blev det förstås mer arbete även för barnsmorskan och två minuter före fyra föddes hon. Vår egen. Jag minns att jag såg på henne och kände igen henne, för det var ju naturligtvis dig vi väntat på. Finaste. Jag hade två tankar till under de första minuterna. Den ena handlade om att jag givetvis var tacksam över att ha fått vara med om detta, men samtidigt var jag intensivt medveten om att jag skulle älska mitt barn lika mycket om än det hade kommit från Colombia, Mars eller varifrån som helst. Ens barn är ens barn är ens barn. Den andra handlade om att hon verkade vara en robust liten typ, sin ringa storlek till trots. Hon hade ju knäckt min svanskota på vägen ut, så jag tänkte att det här är en unge som nog klarar sig.

Jag hade egentligen kanske önskat mig en pojke, eftersom vi gärna vill ha ett av varje och jag tänkte att pojkar som är äldst kanske kommer lättare undan än flickor som är äldst, på grund av könsstereotypier och samhällets och föräldrarnas medvetna eller omedvetna förväntningar. Men när hon var här blev jag överraskad över hur lycklig jag var över att få en flicka. Simon har erkänt att han hann vara besviken under bråkdelen av en sekund, tills hans hjärna hunnit ställa om och han insåg att han ju hade fått en dotter!

Att föda barn gav mig kickar som jag fortfarande njuter av. Att få ge järnet och äntligen göra annat än vänta på vår baby, att få veta hur det känns när ens barn föds och att få den mest fantastiska belöningen i världen gav mig enorma krafter. Jag valde att tro på personalen på avdelningen för nyförlösta när de sade att "det här går ju fint!", och bar deras ord med mig under den första tiden hemma. Min baby som föddes med bruksanvisning i hand och tydligt visade vad hon ville, åtminstone de första månaderna när hon bara ville äta och bytas på, sovandet skötte hon själv. När det senare kom andra viljor med i bilden, som att bli lagd och ha sällskap, var det tidvis lite svårare att förstå signalerna och vara ungen till lags, men med tiden fann vi våra rutiner och i väntan på dem hade vi ändå de första månadernas självförtroende i bagaget.

Det är underligt, men mina enda minnen från den här tiden är rosiga. Rätta mig om jag har fel, ni som var med. Visst gjorde det ont att föda barn, men samtidigt var det betydligt roligare än t.ex. en frustrerande dag på jobbet. Visst blev jag trött och frustrerad de där kvällarna jag fick dra barnvagnen runt kvarteret, varv efter varv i snöyran för att lätta på trycket och få ungjäveln att somna (och jag sticker inte under stol med att jag i studens hetta väsande kallade henne både det och fulare saker), men vad var det i jämförelse med fina stunder vid skötbordet, i badet, vid bröstet.

Tack, älskade unge, för att du gjort mig till din mamma. Lilla älskling, min fina kompis, älskade Nassen, jag hoppas vi får många roliga år tillsammans. Fortsätt vara ljuvlig.

Aftonritual

Min älskling och jag har en ny aftonritual. Det började med att vi hittade det här:

Eftersom internet är fantastiskt har det naturligtvis gett upphov till det här:

Nu går vi inte och lägger oss utan att ha sett på Saruman en liten stund. Det är det roligaste Youtubeklippet sen "Skalman skryter".

Tungt missbruk

Jag är beroende av att snusa på min bebis. Om blott ett och ett halvt dygn är bebisen tre, men jag kan inte få nog av att nosa henne i nacken, snusa på hennes sömnvarma kinder (sömn underlättar - man slipper våldsgosa) och inhalera hennes ljuvliga andedräkt. Och paja, krama, känna. Ha hennes små armar om min hals när hon är vaken.

Var det någon som sa något om att jobba så det ryker? Jaja, det hinns väl med.

Varken snut eller ond

I dag är jag varken snut eller ond. Ibland gör det hela familjen gott att ha alla hemma klockan fyra, middag på bordet klockan fem, skippa älsklingsjumpan på juniors begäran (!) och bara se Buuklubben och så sakteliga börja sängfösa alleredan vid sju. Sen ska jag jobba så det ryker.

Om onda snutar, och goda

Det händer att det blir knas med nattandet. Att vår treåring blir förpubertal och tjafsig, vilket är ganska vanligt hos barn som tidigt kan uttrycka sig. Det som grälas om är typiska treårssaker som att hon hellre vill ha dynvaret som täcke än runt dynan, fel saga och annat strunt. Trött mor blir sur och går och konstaterar att jag kommer tillbaka och läser saga när du slutar sparkas, jävlas och bete dig rövigt. Lägga utan saga är ett så nedrigt straff att det inte just tillämpas hos oss, för nattningen ska vara mysig och sagostunden är minst lika viktig för mig som för liten pest.

Men jag blir fanimig vansinnig när prins Simon, iklädd den schyssta polisens uniform, kommer in och är underhållande, tålmodig och vinner poäng. Nu är snällsnuten nere igen och den lilla pesten ligger och vrålar efter mig och saga, som var den ursprungliga planen. Men det får vara snällsnutens problem - är man bad cop så är man.

Läsare

Under festen i går var det flera personer som berättade att de läser min blogg. Det här gjorde mig mycket glad, i synnerhet som det var fråga om så fina personer. Jag ser ju ungefär hur många som går in på bloggen varje dag, men inte vilka ni är, så jag tycker det är mycket roligt när ni hör av er. Stort tack för det! Jag hålls ju här och skriver oavsett, men det är roligt med respons.

Det händer att det hisnar för mig när jag tryckt "Publicera" och texten åker iväg. Hisnar för att jag inte alls vet hur texten ska tolkas och tas emot. Men det visar sig att de texter som jag varit räddast för att publicera har fått mest respons. Inte alltid i kommentarsfältet, men via Facebook eller ansikte mot ansikte. Det är väl så att en feg blogg är en tråkig blogg.

Dålig lukt - bra fest!

I går fyllde Humpsvakar 50. Humpsvakar är teknologorkestern jag är gift med. Och svärdotter till. Och vän med. Den firades på Finlandiahuset med fin kejka, fyrverkeri och fest. Och orkesterfrackar som varit med om det mesta och luktar därefter.

Själv var jag felklädd, för jag kollade inte dresskoden och kom i balstass trots att det var mörk kostym. Min enda lilla svarta är knallturkos och mycket liten: ett snippkort sidenfodral som är sjukt snyggt men kräver att man sitter med benen i kors. Jag tror att jag trots obekväm inledning fick en bekvämare fest i min långa kjol, och Humpsvakar med entourage är inte folk som rynkar på näsan, utan välkomnar en som man är.

Min historia med orkestern är nästan lika lång som mitt förhållande till min man, och det förhållandet är lika långt som mitt vuxna liv. Nästan halva mitt liv. De där orkesterteknologerna är ena monogama rackare, så en överväldigande del av avecerna är desamma som under min studietid. Tack vare det här fick jag vara med om en underbar fest, där jag har ett alldeles eget sammanhang, inte bara genom min man. Vi har fått återuppleva gamla minnen. Och skapat nya. Och fått ett styng av dåligt samvete över att vi inte är bättre på att hålla kontakten till de gamla vännerna, som i tiderna betytt så mycket.

Ålderstecken

Jag känner av mina gluteus maximus. Stora sätesmusklerna. Eller röven, om ni hellre vill. Jag har aldrig varit vältränad men alltid vardagsrörlig, och som ett resultat av att i ungdomen ha varit skolcyklare, hundägare och scout har jag hela mitt liv haft buns of steel. De gånger jag har förirrat mig in på gym eller ut i skidspråret har jag kunnat mörda magmusklerna, innanlåret och bröstmusklerna, men stjärten har mått som en prinsessa. Och det är väl tur, för det är sittmusklerna man behöver när man forskar.

Denna höst har jag för första gången i mitt liv tränat regelbundet, minst tre gånger i veckan. Och i går gav leende döden, tant piggelin som leder min slaktarjumpa, mig en omgång jag sent ska glömma. Och i natt har jag ju tänkt dansa och gå i högklackat. Men jag tror att alkohol är ett tillåtet dopningsmedel i sådana här sammanhang.

Knarkarbelysning

Jag har en beställning på knarkarbelysning till badrummet. Vi var tvungna att kissa publikt i Dickursby i dag och Nora blev så förtjust i att lampor kan lysa i hennes favoritfärg att hon håller på att tjata hål i huvudet på mig om att vi borde ha likadana blåljus på vår tupp.

Efter att ha fredagshandlat med barn skulle jag själv hellre ta knarket.

Dimma

Jag läste en text om dimma häromdagen. Där beskrevs dimman som ett skyddande täcke som gör att vi slipper se alltför långt och hjälper oss leva i nuet. I dag är en sådan dag. Insvept i min dimkokong behöver jag inte tänka längre än ögat kan nå. Och här är världen ganska vacker.

Profeten Muhammed

Nu tycker jag inte att Muhammed ska gå friare än andra heliga, och jag går själv ganska hårt åt de heliga här på bloggen och annanstans. Men är det inte lite stolleprov att publicera karikatyrer på honom till höger och vänster? Lite att tigga om stryk. Det är varken särskilt nytänkande eller originellt längre och sällan är nu de där karikatyrerna så där jätteroliga. Åtminstone inte de jag har sett.

Så när jag nu hör i nyheterna att en Muhammedkarikerande tidningsredaktion i Frankrike utsatts för mordbrand undrar jag om inte försäkringsbolagen har en klausul någonstans om att försäkringar inte täcker "olyckor" som drabbar tidningar som häcklar Profeten. De har ju klausuler för det mesta så jag tycker "irritera muslimer" är en typisk punkt som säkert är finstilt.

Tvärsäker

Jag blir ofta road över hur tvärsäker jag verkar i mina blogginlägg. Det låter som om jag är vägen, sanningen och livet. I verkligheten är det kanske inte riktigt så.

Fast å andra sidan, om jag har en blogg och tycker mig ha en massa åsikter som platsar där är det väl falsk blygsamhet att försöka mumla i skägget och lägga in en massa förmildrande tveksamhetsord.

Väl?

Hellsing vet hur det är

På tal om föregående inlägg vill jag citera min husgud Lennart Hellsing:
"All pedagogisk konst är dålig konst och all god konst är pedagogisk."

Jag tycker detsamma gäller leksaker.

Om gåvor till ens barn

Om en vecka blir treåringen tre på riktigt och det vankas kalas. Hon ska få ett kök av oss. Mat av trä har hon redan, kakor, ägg och övrig frukost, och ett halvdussin espressokoppar med tillhörande fat och några snapsglas till.

Jag gillar präktiga leksaker som manar till fantasilekar och tycker att man inte kan ha för mycket lego, trätågbana, böcker, skivor, pussel och sällskapsspel. Nu tycker ju inte alla som vi, utan menar att en liten blivande Springsteen absolut behöver en batteridriven elgitarr i plast, för att inte tala om hur synd det är om en unge som fått växa upp utan ett blinkande och kvittrande babygym, pedagogiska center som lär barnen djurens läten (i elektroniskt förvrängd variant) och en miniatyrglassbil med autentisk trudelutt.

Det är svårt att styra folks välvilja och diktera vilka leksaker som får komma över tröskeln. Vi gjorde så här: när Nora föddes talade vi tydligt om för våra vänner att leksaker som för elektroniska ljud inte är förbjudna, men att vi kommer att plocka ut batterierna. Folk tog oss på allvar. Faktum är att Nora mest har fått riktigt roliga grejer. När hon fyllde två fick hon en gunga som är som en hängmatta för en eller två personer som hänger i hennes rum. Dessutom har hon spel, skivor, bra film, en miljon böcker, en miljon mjukisdjur som hon vårdar ömt förutom lego och tågbana som är i daglig användning. Om jag har tid att låta henne välja vad vi ska göra vill hon måla med vattenfärg, leka med modellera eller gå till bibban.

Den enda gången jag har fallit till föga för plastigt skräp är snurran hon fick löfte om för att följa med mig på cirkus. Den överlevde inte tågresan hem, för klåfingerkajsa pillade raskt loss tre av fyra led-lampor. Men när jag gick upp för att se till henne sov hon med snurran i hand, fortfarande snurrande med den sista lampan som fanns kvar. Det låg en min av salighet över hennes lilla ansikte.

En from önskan inför 2012

Att inga mattor ska ryckas undan fötterna för mig.

Skrytblogg

Folk gillar att lägga upp bildbevis på hur lyckade de är under helgerna och vilka fina kratthögar, lyxfrukostar, snabbrenoveringar och städorgier de presterat. Jag vill inte vara sämre.

Jag har lekt med modellera.

Valios vaniljyoghurt

... müsli, dator, säng och lite avhandling. Jag menar, sitter man och jobbar med sin avhandling en lördag kan man väl lika gärna halvligga. Och frossa i trevligheter.

Systrar

Min lillasyster sitter i ett flygplan på väg till Argentina. Tillsammans med flera andra systrar till mig - lyrsystrar. Jag sjöng i Lyran i elva år. Där har jag fått de vänner som är viktigast för mig i dag. En del är betydligt äldre eller yngre än jag men de jag träffar mest sjöng in ungefär samma år som jag.

Mina år i kören lärde mig mycket om musik, en avsevärd mängd med fantastisk lyrik och att inte döma ut folk efter första intrycket. Men den viktigaste lärdomen är att påståendet om att kvinnor inte funkar i grupp är skitprat. Den här insikten blir bara starkare med åren.

Jag tror det är så här: förtryckta människor förtrycker. Fattiga och utsatta människor utan makt att påverka sina egna liv har sämre förutsättningar att stötta varandra, medan fria individer som har kontroll över sina liv och är till freds har bättre. Kvinnor har i olika tider och på olika plats haft sämre möjligheter till kontroll än män och har eventuellt därför haft sämre förutsättningar att samarbeta, vilket blir en ond cirkel och har gett upphov till myten om kvinnlig grälsjuka. När förutsättningarna är goda och var och en har möjlighet att göra sina egna val väljer folk i allmänhet att sträva efter det allmänna bästa.

Gruppdynamik är alltid knepigt och det här löser Lyran genom att lotta ut rumsindelning när kören reser eller har läger. Medlemmarna lär känna andra lyror än stämkompisar och gamla bekanta och alla får en chans att komma med. Efter tre veckor i Australien och Singapore våren 2000, och fyra olika rumsindelningar var jag ganska väl bekant med hela kören, trots att det bara var mitt tredje år och vi var nästan femtio stycken, dirigerade av fina Kari Turunen, en lysande dirigent och konstnärlig ledare, som samtidigt hade förmågan att vara en av flickorna.

I dag är det Jutta Seppinen som dirigerar Lyran, och det är en fin kör som erövrar en ny kontinent. Jag är vemodig men inte avundsjuk, för jag har valt att stiga tillbaka och bli harpa, d.v.s. medlem i Lyrans understödsförening. Ett lika fint nätverk, med ännu större åldersspridning - om än inte lika aktivt.

En riktigt lycklig och helt fantastisk resa önskar jag alla lyckostar som är med på resan.

Fusk

Jag vet att det är fusk att köpa böcker åt sig själv såhär nära jul. I synnerhet som Livet och barnet är en typisk Jennypresent. Ibland måste man få ge sig själv gåvor, så är det bara. Men som upplysning kan jag meddela att den julklappen härmed är förstörd. Åtminstone i grönt.

Frustframkallande litteratur

Jag lunchade med Peppe på bokmässan i dag och passade på att köpa Livet och barnet. I spårvagnen på vägen tillbaka till jobbet hade jag visserligen tänkt jobba, men så satt jag med en rykande ny bok i väskan och så gick det som det gick. Och mina medresenärer fick roas av mina frustanden, spridda fniss och skratt rakt ut. Jag började i mitten, egentligen skulle jag ju inte läsa skönlitteratur utan jobba, ju, och så bläddrade jag bara lite och plötsligt var jag framme vid jobbet. Och framme ungefär vid tuttarna som hittar på hyss och läcker mjölk på en precis när man står och talar med en bekant. Man. För det har jag varit med om. Och därför är det sanslöst kul att läsa om det.

I dagarna blir det tre år sedan den minnesvärda natten då Nora kom till världen. Natten som förändrade mitt liv, men inte på det sätt som beskäftiga proffsmammor varnade för. Livet förändrades för det blev så oändligt mycket mer fullt av kärlek. Och Livet och barnet påminner mig om hur det var, för mina egna minnen stämmer så väl överens med Peppes i boken.

Jag undrar om inte de själviska morsorna är av en lite gladare sort. De som fortsätter ta för sig av hela livet, inte bara det som finns mellan hemmets fyra väggar och i parken. De som förutsätter att barnet inte går sönder av att rantas runt på fester, kulturevenemang, gym eller vad man vill. För de har ett så roligt liv att de inte kan tänka sig att ställa det på hyllan för bebisens skull, utan tvärtom vill visa ungen precis hur roligt man kan ha det här i världen. Med spyor på ärmen och läckande bröst.

Helt betagen

Nu har jag sett även andra halvan av årets Cirkus Finlandia. Är såld. Cirkus är ljuvligt, bulgariska trapetsgymnaster hotta och damen som går upp och ner i taket underbart absurd och årets mest kreativa nummer.

Lilla feberfia ville först inte gå på cirkus igen vilket är förståeligt om hon satt där med stigande feber och mådde pyton i lördags. Jag körde med fula knep för att få henne att komma med, för jag ville verkligen se showen. Fula knep = mutor och löfte om att få gå hem om det är otäckt. Väl där älskade hon det lika mycket som i fjol och jag mycket, mycket mer!

De spelar till söndag. Passar från två år upp. Gå dit!

Den där Jesus

Jag läser Bibeln. Jag har haft fördomar mot den och tänkte att nu ska jag ge den en chans att tala till mig personligen och så hål på min förutfattade mening om vad som står i den. Jag har tänkt så här: det står en massa vackert i Bibeln, fantastisk filosofi om kärleken till nästan bland annat. Till exempel det här:

"Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit."

Problemet är bara att den är så full av strunt också. På tusen sidor kan man läsa sida upp och sida ner om hur många öglor det skulle vara på delfinskinnet som skulle utgöra herrens hus (andra Moseboken), hur man ska stritta oxblod på altaret och i vilken ordning man ska rada kadaverdelarna för ett brännoffer som luktar så att Herren blir nöjd. Jesus är visserligen en romantisk rebell och en nagel i ögat på maktmissbrukare och andra rötägg, men även en kverulantisk elitist som talar i liknelser för att vanligt folk inte ska förstå honom. Paulus må ha tro som kan flytta berg men han är också en olidligt självgod pajas.

Nu har jag visserligen en avsevärd del av Gamla testamentet kvar att plöja igenom, men jag hyser inga starka förhoppningar (eller farhågor) om att bli omvänd. Antagligen har jag ett "förstockat hjärta", för att citera Människosonen. Men faktum är att jag inte kan se något annat än att förhållandet är ett par guldkorn / övervägande strunt. Och det underkänner Bibeln som rättesnöre i det samhälle jag vill leva i.

Jag förstår att folk har ett behov av att tro att det nog blir bra, senast då man dör och får träffa sina kära. Att folk behöver protokoll och riter att samlas kring. Riterna och sagorna vill jag inte ta ifrån någon som hittar trygghet i dem. Men det säger väl sig självt att vårt samhälle ska bygga på sekulära lagar? Som i sin tur visserligen bygger på den gyllene regeln. Eller Kamomilla lag, om man så vill: "Man ska inte plåga andra, man ska alltid bjuda till, men för övrigt kan man göra vad man vill" (Ur Folk och rövare i Kamomilla stad).

Jag tycker inte riterna och sagorna ska få större plats än att de ryms i en kyrka, dit intresserade människor kan gå. Kärleken till nästan, däremot, kan praktiseras av alla och envar, oavsett livsåskådning. Fast det är fan så svårt.

Som din kraft, så skall din dag ock vara

Susanne Ringell, författare till litterära juveler som Av blygsel blev Adele fet, Vara sten och En god havanna, har i det sistnämnda verket skrivit en liten historia där jag knyckt rubriken ifrån. I verkligheten går raden i psalmen: "som din dag, så skall din kraft ock vara", underförstått att gud ser till att man har kraft att klara av sin dag vad den än bär med sig. I Ringells text är budskapet tvärtom: huvudpersonens dag fylls av just precis så mycket jävlighet som hon med nöd och näppe klarar av.

På något sätt tycker jag det känns trösterikt.

Och Av blygsel blev Adele fet är den mest läslockande titel jag vet.

Så ska det skötas!

Med tanke på hur lågt i kurs VR står hos den tågresande allmänheten har jag ett tips: skicka dem till Cirkus Finlandia på charmskola! Jag var där med hela min utvidgade familj i lördags, en höstgåva från mina föräldrar till samtliga barn och barnbarn. Föreställningen var underbar och alla som har obehag för clowner hittar bot hos gulliga Bonbon och hans hustru Tiina och deras show som är på barnens sida och som driver lite lagom med de vuxna. Halsbrytande akrobater, emellanåt vågade jag knappt titta, och en förtjusande dam som gick upp och ner i taket med det långa håret svallande.

Halvvägs i första akten (heter det så på cirkus?) kroknar liten Nora, blir febermatt och vill hem. Jag förlorar som vanligt i sten, papper, sax och åker på att åka hem och stoppa om. Min kloka syster tycker ändå jag ska fråga om vi får komma tillbaka och se cirkusen till slut någon kväll, på samma biljett. Och det tyckte Cirkus Finlandia att vi givetvis ska. En vardag då det inte är fullt får vi lika bra biljetter som dem vi hade. Så här ska kundservice se ut. På onsdag gör vi ett nytt försök. Och jag vet ju vilken underbar kväll vi har att se fram emot, min lilla pellejöns och jag.

Föreläsare

I går hörde jag en riktigt bra föreläsning. I dag har jag hört flera bra. En var tråkig. Varför, å varför går tråkighet och oförmåga att hålla tiden alltid hand i hand? Varför är det aldrig de man kunde lyssna på hur länge som helst som handskas respektlöst med ens tid?

Bondläpp

Jag har en praktfinne på överläppen i dag. Den ser ut som en fet prilla. Om ni ser mig i dag, snälla fråga inte om jag har börjat snusa, utan säg hellre: Snygg finne!

Saft

För ett par veckor sedan gav en vän mig otroliga mängder bär: hallon, tranbär, hjortron och massvis med aronia. Nu har aronian, till all lycka hållbar och rik på flavonoider, häckat i min kyl sedan dess, för den goda husmodern har inte hunnit safta. Och för bara några månader sedan lovade jag mig själv att inte safta så förtvivlat, utan ägna livet åt roligare grejer.

Men nu, när jag tack vare Peppe har en besökarstorm som aldrig förr, passar jag på att fråga läsarna om de sitter inne med svaret på hur man kokar aroniasaft?

Somliga hyss kan göras hur många gånger som helst

Mental anteckning: det räcker inte att lära treåringen att rörmokartejp inte är en leksak. Varje rulle som lämnas framme är en förbrukad rulle.

Härskarteknik

Ni vet vad härskarteknik är? Det är fula knep folk använder sig av för att platta till andra, ofta inför andra personer men också mellan fyra ögon. Ett vanligt knep är att den som vill härska säger något fult till den den vill mästra, och när den mästrade tar illa upp säger härskaren: Men lilla vän, inte var det meningen att du skulle ta det på det där sättet. Ni hör. Först tar sig härskaren friheten att skymfa en annan person, sedan lägger hon eller han över ansvaret för den skymfades rättmätiga reaktion på den skymfade själv. Det är lite som att först råka slita huvudet av någon och sedan spotta in i den avslitna halsstumpen. Fast bara lite.

Andra vanliga härskarknep är att undanhålla information så att den utsatta inte har en chans att ta till sig relevant information och sedan anklagas för att inte vara påläst, komma fel tid till möten etc. I värsta fall leder det här till arbetsplatsmobbning - eller mobbning överhuvudtaget, för de här busfasonerna händer ju i skolor varje dag, även om metoderna ser lite olika ut.

Av någon anledning har jag inte råkat ut för härskare på ett tag. Kanske det handlar om självförtroende för faktum är att ett gott självförtroende ofta verkar avskräckande på härskarna. Kanske har jag bara haft turen att jobba i sunda miljöer. Men i dag var det i varje fall dags.

Jag deltog i ett pedagogiskt café på Soc & kom. Dessa caféer är utmärkta: de samlar personal från olika fakulteter för att diskutera saker som rör lärande. I dag var temat "Hur man bemöter studenter i kris", ett  angeläget ämne. Efter en allmän presentation av stödnätverk i form av studenthälsan, studentpräst, kommunal psyk- och krisvård med mera, var det dags för oss att forma smågrupper och diskutera erfarenheter och komma med idéer. Jag hamnade i samma grupp som två för mig relativa främlingar och en bekant. Efter att flera i gruppen konstaterat att de inte just råkat ut för studenter i kris valde jag att berätta om mina erfarenheter av att vara student i kris. Jag var 22 år gammal, nyligen sambo, och min sambo hade diagnostiserats med cancer. Sommaren då han fick sin diagnos och behandlingarna inleddes gick väl an, men när hösten kom skulle jag ju börja studera igen. Jag försökte plugga som vanligt men hamnade snabbt på efterkälken.

Så jag berättade som det var, eller kanske som jag minns, att jag i min barnslighet inte förstod att be min ämnesansvariga lärare om hjälp, utan hoppade av kurser och blev underkänd i tenter. Och att jag i efterhand inser att jag borde ha bett om hjälp: inte nödvändigtvis med att hitta studentpräster eller studenthälsovård, utan med att klara av min vardag. Det gick utmärkt väl att jobba på radion eftersom tempot var snabbt och det jag gjorde i dag sändes i morgon - det fanns aldrig något långsiktigt som krävde koncentration och aldrig något jobb att ta med sig hem. På den punkten var det rena motsatsen till studierna, som ju kräver att man minns och kan sitta och plugga och skriva om kvällarna. Hjälpen jag hade behövt skulle ha inneburit en genomgång av vilka kurser jag kan strunta i och läsa senare, hur jag ska klara av de kurser jag trots allt valde, och eventuellt överseende med svårigheter att fixa deadlines. Eventuellt hemtenta i stället för vanlig.

Efter min ganska korta summering av min situation stötte jag på en ganska märklig reaktion av en av personerna i min grupp. Hon anade min sänkta gard och högg till. Bland annat undrade hon om inte min sambo ogillade att jag gav upp hela mitt liv för att hänga på sjukhuset dagarna i ända, och att hennes jättesjuka anhöriga minsann alltid velat att hon ska leva som vanligt. Här försökte jag stilla påpeka att jag försökte leva så vanligt jag förmådde och att jag nog hade både kör, vänner och studentföreningsverksamhet som höll mig igång, men att jag tyckte att just precis studierna var besvärliga. Varpå hon och den andra främlingen tyckte att jag nog borde ha frånvaroanmält mig från studierna om jag inte var i skick att studera. Efteråt slogs jag av undran över vad dessa personer gjorde på ett seminarium om hur man bemöter studenter i kris om de inte har något intresse av att bemöta dem utan bara vill veta vart de ska skickas.

Den fjärde personen satt med tårar i ögonen och ville höra hur det gick för oss till slut, klart berörd av min berättelse. Hon blev lättad av att höra att både sambon och förhållandet överlevde. När jag blev uppbackad av henne insåg härskaren att hon måste ändra taktik, varpå hon försökte få det till att jag var överambitiös som försökte mig på fler kurser än jag klarade av. Ni ser, åter en stämpel i pannan, ett besked om att systemet nog är felfritt - eller vore det om det inte fanns överambitiösa personer som varken klarar av att leva som vanligt eller förstår att lämna universitetet tills de passar in i mallen igen.

Nu ska ni ingalunda tro att jag tog särskilt illa vid mig. Simon har varit frisk i elva år, vi överlevde som sagt, både som individer och som familj, och det är det enda som räknas. Med tanke på det var det lätt att låta skallerormens etter rinna av mig som en sommarskur. Mest blev jag bara irriterad över att det som kunde ha varit ett intressant seminarium för min del reducerades till sandlådemobbning. Men när jag gick ut från seminariet slog det mig plötsligt att det var en härskare jag precis hade mött. Jag slogs också av tacksamhet över att jag läst om ämnet, bland annat i Elaine Bergqvists lättlästa bok Härskarteknik. För liksom andra härskare var den här inte alls aggressiv utan honungslen i munnen, vilket kamouflerar tjuvknepen och gör härskandet svårt att genomskåda.

Härskare ska avslöjas och hållas korta. Jag har goda chanser att träffa precis den här härskaren igen någon gång, och tänker hålla ögonen på henne för att kunna träda in och försvara hennes nästa offer. Till all lycka fanns det andra grupper som fört mer konstruktiva diskussioner, och till all lycka fanns det lärare som inser att lärarrollen och rollen som en nästa inte står i konflikt med varann.

Och till mina värdefullaste minnen från Simons sjukdomstid hör det bemötande jag fick av engelskläraren Pearl som jag anförtrodde mig åt, och av ett gäng studiekompisar. Pearl gav mig lite extra uppmuntran och lite lättare inlämningsschema för hon visste att jag hade det svårt. Och tänk, just i den kursen höll jag varenda deadline. För hon såg mig och gav mig det där lilla erkännandet, som kostade henne inget alls och gjorde henne till en ängel i mina ögon. Studiekompisarna lät mig ta del av ett kompendium med sammanfattningar av svårtillgänglig tentamenslitteratur som de hade gjort själva, vilket hjälpte mig igenom en svår tent. Det här är minnen som ger mig tårar i ögonen - något härskarbitchen inte var nära att lyckas med.

Blå rök

Jag hatar att dammsuga. Så innerligt att det krävs självövervinnelse, tomt hus och noll distraktioner för att det ska bli av. I dag har jag skickat distraktionerna ut på äventyr för att ta mig an köksgolvet som visserligen skurats blott för några dagar sedan, men som på grund av källarprojekt och treåring ser ut som Jerusalems förstörelse igen. Jag började med att plocka upp plastkatter, matrester och annat odefinierat, sen lyfte jag upp stolarna på bordet och startade dammsugaren och ... sen kom den blå röken ut. Den som är alla elektriska apparaters själ. Och när själen lämnar kroppen vet vi ju vad som händer.

Men vet ni vad, inspirerad av evangelierna och apostlagärningarna som jag precis har läst tänkte jag att det här väl ändå inte kan vara hjärnkirurgi, så jag dissekerade Mielekadavret och fann att den billiga postorderpåsen av papper var så full att den spruckit. Och påsfullhetsindikatorn på dammsugaren hade ingenting sagt. Ut med påsen och filtret, fram med b-dammsugaren, suga rent a-dammsugarens abdomen och in med ny påse och nytt filter. Och in med lite ny blå rök. Dammsugaren heter numera Lasarus. Och jag bugar, mottar lite fiktiva applåder, dammsuger vidare och svabbar golvet ovanpå det. Vilodagen till trots. Men nu tänker jag sitta ner och helga den en liten stund.

Lågkonjunktur

Jag står inte så högt i kurs just nu. Stikkan Andersson vet vad det handlar om när det bara är pappa som duger. Å ena sidan är det väl på tiden - och de två insiderbusarna njuter i fulla drag av varandras sällskap. Å andra sidan är det lite trist att mötas av utbrott över att fel förälder hämtar på dagis.

Fast nu, där insidegänget har åkt på ärenden och jag har huset för mig själv är det inte så illa. Och dessutom är jag ju bäst i heeela väärlden.

Råddigt

Det ser ut som fuck och gonatt hos oss. Och jag ser att Nora har förädlat en bok som jag lånat av min professor med nätta små kulspetskrumelurer. Eller egentligen inte särskilt små. Eller ens nätta. Nå, lite frukost napaan och sen tar jag itu med råddet. Och belönar mig med resten av min vuxenglass.

Vilken enastående kreativitet!

Tänk vilken fantasi man måste ha för att vara produktutvecklare. Här har jag varit en normal tuppanvändare i nästan 34 år och har inte ens kommit på tanken på att det skulle vara jobbigt att källsortera pappkärnan i tuppappersrullen, alternativt bara slänga den i soporna. Eller bränna den. Och här kommer produktutvecklarna med en produkt som jag inte ens visste att jag behövde! Jag har ingen fantasi. Men tur att gänget på Lotus har det.

Tänk vad coolt att kunna lägga på sin cv att "Det var jag som uppfann flush and go-toahylsan. Sug på den, ni!"

Välkommen! Här är sopborsten, känn dig som hemma!

Vi har ett utmärkt dagis. Ett par fredagar per månad öppnas porten mellan lilla och stora sidan för ett par timmar så att alla barn får leka var de vill och med vem de vill, oavsett ålder. I morse när vi kom stod tre små killar och hängde tvätt, sopade och strök. På golvet satt föreståndaren och konstaterade: Hej, Nora! Kom och hjälp pojkarna att städa!

Jag vet  inte om vår städningsobenägna unge valde att delta i hemleken, men här har vi bara ett exempel på att det här med genus inte behöver vara så förbannat svårt. Inte nödvändigtvis. Det räcker med bra daghemspersonal som är lyhörda för vad barn verkligen vill göra och låter dem hållas över ålders-, köns- och färggränser. Snart nog lär sig barn, tyvärr, vad de förväntas verkligen vilja göra. Men dagis ska inte styra in dem i fållor. Och inte föräldrar heller.

Vin till maten

Jag kom hem vid sjutiden i går kväll, mina kära ännu senare: de hade varit på äventyr tillsammans. Ur kylen plockar jag det mest lättlagade min matleverans hade att erbjuda och det blev kycklingsaltimbocca (kalvvarianten hör till mina favoriträtter) med varm sallad på körsbärstomat och sockerärter. Och färsk spaghetti. Ett litet plopp senare hade vi trollat upp en vinflaska, ett litet skrap senare stod ett tänt ljus på bordet och sedan var det fest. Nora älskar vid det här laget "rutig mat" (grönvitrutig, inte rutten på dialekt) så hon var lycklig, medan Simon och jag suckade av välbehag och knappt gav oss tid att tala med varann. För att riktigt komplettera lyxen avslutade jag med ett par skedar vuxenglass. En burk ingen annan i familjen gillar, så jag får ha den helt för mig själv!

Ge mig ett glas vin till maten och jag somnar som en sten. Bredvid en liten snusande gourmet. Vin till maten är en fälla: jag får ingenting gjort mera den dagen. Men det kanske inte är meningen alla dagar. En trött kväll som hade alla ingredienser för en praktkatastrof blev nu ett minnesvärt torsdagskalas. Och fredagen, den är utvilad och glad. Skål för det!

Felringning

Jag åt pizza med en vän till mina svärföräldrar i dag. Hon hade haft födelsedag och eftersom jag gillar henne tycker jag det är dumt att vänta på att svärföräldrarna sammanför oss utan bjöd henne på lunch. Under lunchen kom vi att tala om en gemensam bekant, en kollega till mig, som man inte ser röken av för hon sitter hemma i Lovisa och skriver avhandling. Det vi hade att säga om henne var väl egentligen mest att vi tycker om henne.

Ett par timmar senare ringde hon mig. Oavsiktligt: egentligen ville hon åt sin man. Vi hade ett bra samtal och hon önskade att hon också hade varit med på pizza. Det slutade med att jag avkrävde ett löfte om ett nytt telefonsamtal snart, avsiktligt, för att meddela att hon är i storstan och vill äta lunch med mig. Så kan det gå.